Jag gick tätt efter Denise som ledde mig mot rummet där Nick var. Rädd för vad jag kanske skulle få skåda men ändå så kände jag den där glada känslan av att jag skulle få träffa honom igen.

Nervositeten exploderade genom kroppen när hon öppnade dörren till rummet.

"Wait here" sa hon och gjorde tummen upp och blinkade med ena ögat.

"Hi honey, how are you?" hörde jag Denise säga.

"Im fine mum , just a little tired"

"Good, because I have a guest here who I think you really wanna meet..."

Nu var det min tur. Jag hoppade fram och sa "Tadaaaaaaaa"

Nicks ansiktsuttryck gick inte att beskriva. Från chock till ett stort brett smile.

"Mia? Is it you?"

"No its Lord Voldemort!"

Jag satte mig på sängen brevid han och Denise och gnuggade honom i hans bruna,mjuka och krulliga hår.
Han gick en snabb puss på kinden och en lång kram.

"Its so good to see you again" han lät trött, och när han tog bort sina armar ifrån mig såg jag en genomskinlig sladd som satt på hans arm. Sladden ledde till en påse fylld med något kletigt och genomskinligt som hängde på en slags stolpe.

Jag tittade först på sladden och sen på Nick. Han måste ha sett min oroliga min.

"Oh Mia , its nothing. That is giving me some extra sugar and insulin"

"Sugar?"

Han tittade förvånat på mig.

"Yeah suga--- wait? You havnt heard about..?"

"No, ive not heard about your disease. Kevin said that you'll tell me"

Han rätade lite på ryggen

"Then -. i have to tell you"

Jag nickade och lyssnade noga.

"I have diabetes"

Jag tittade förvånat på honom.

"Mm , type 1 diabetes or something. I got diagnosed yesterday"

"B-but isnt that .. you know"

"Naah, theyre saying that everything its alright and that my life will almost be like before"

Jag tittade in i hans bruna smala ögon som såg riktigt trötta ut. Han försökte dölja hans rädsla, det såg jag tydligt.

Jag la mina armar om honom och gav han en stor mysig kram. Denise log mot oss och ställde sig upp för att gå ut ur rummet.

Jag ville att han skulle känna sig trygg,jag ville få bort all hans rädsla, för jag kunde tydligt se hur rädd han var.

Det droppade tårar på min rygg.

"Its okey Nickie , i promise everything's is gonna be okey. I promise!"

"I know. But everything just changed so fast, One minute i was stronger than ive ever been before and the next i felt so weak and so .. low"

Jag tog ett hårdare tag om honom. Han grät stilla i mina armar. Jag var så koncentrerad på att trösta honom att jag inte hörde när dörren till rummet en än gång öppnades.

"Hey Nick, i bought a book at the store. You can borrow it if you want so you have something to read while youre here!"

Jag ryckte till. Den där rösten lät alldeles för bekant....

"Nick are you here? Can I come in?"

Jag hörde steg som klev in genom dörren.

"Nick?"

Jag hade fortfarande mina armar runt Nick men vände mig om för att se vem som närmade sig.

Där stod han. Med ljusblåa jeans,en grön polo tröja och med sin vanliga, lite spretiga tuppkam.

Med en chockad blick så mötte Joe Jonas mina ögon för första gången på flera månader.

-------------------------------------

Tystnad och åter igen tystnad.
Ingen fick fram ett ord. Varken jag,Nick eller .. Joe.

Jag kunde inte slita min blick ifrån honom. Han verkade inte kunna göra detsamma. Men hans blick var bara fylld med chock och förvånelse. Jag kan inte avgöra vilket av dem, så jag antar att att det var både och.

Pinsam tystnad eller "AAAAWKWAAARD moment" som Joe brukade säga. Det beskriver de här ögonblicken.


"Joe... oh there you are. I started to wonder where you went."

En kvinnlig röst hördes. In genom dörren kom en ung tjej med blont hår och grön-gråa ögon.
Jag tycktes känna igen henne men kunde inte i denna stund placera hon.

"Oh Hi" sa hon och stannade upp när hon såg mig.

Jag släppte taget om Nick och tittade på tjejen. Hon var riktigt söt, men det var inte vad jag egentligen ville tycka för jag förstod vem hon var, och varför hon var här. Jag hade ingen lust alls att hälsa , men för att inte vara otrevlig så strök jag Nick på huvudet och ställde mig upp för att skaka hennes hand.

"Im Amanda Joy Michalka,  maybe you know that people call me AJ."

"Nice to meet you Amanda or ... AJ" sa jag normalt. Inte för otrevligt men inte heller för snällt.

Hon log stelt.

"So you're like Nicks girlfriend or something?" Hon spanade in mig från topp till tå.

"Haha no, im an old childhood friend to the Jonases. More like a sister."

Jag kunde se hur ett skratt visades i hennes ansikte.

"Nice to meet you. So whats your name? Sister of Jonas." med ett flin som var alltför härligt.

Jag kunde inte göra någonting annat än att skratta. Den här tjejen var riktigt skön.

"Mia"

"Aha so its you. Ive seen a couple of pictures on you in Joe's room. Strange that i didnt recognize you from the beginning, im so sorry"

"Its nothing to apologize for" sa jag. Men när hon tidigare nämnde Joe's namn så kom jag på att han faktiskt också var i rummet. Bara ungefär en meter bakom Amanda.

Pinsamma tystnad. Varför ska du alltid komma?
Jag tittade på honom. Han tittade på mig. Ingen av oss visste vad vi skulle göra.

"Sweetie, you look ... weird haha"

Amanda hade vänt sig om och stod nu mitt emot Joe. Hon ställde sig på tårna och gav honom en puss på munnen.

"Haha" sa han kvavt och stoppade sin armar om henne , helt medveten om att jag vittnade.

Hans förvånade blick tycktes släppa och han slutade titta på mig och koncentrerade sig istället på att ge sin flickvän en kram.  Det går inte att beskriva hur mycket jag hade viljat vara i på hennes plats just nu.

Själv så kunde jag inte titta något mer. Så jag vände mig om mot Nick igen. Han log lite sorgset och skakade försiktigt på huvudet.

"Are you feeling better?" frågade jag honom.

"Im good. But not you." sa han med en viskning på sista meningen.

Jag kunde inte göra någonting annat än att skaka på huvudet. För sanningen var att jag inte mådde bra. Inte av synen som jag fick se nyss. Såklart att jag förstod att det där måste ha varit Joe's flickvän. Jag kände honom tillräckligt bra för att direkt få den uppfattningen när jag såg henne för första gången. Jag vände mig om igen för att snabbt se på honom. Jag möttes av hans blick.  Han klämde fram ett halvt léende.

Jag fick kämpa för att hålla allting inne. Jag ville så gärna bara springa fram och kasta mig över honom. 6 månaders inlåsta känslor väntade på att få komma ut.

"Hi" sa han

"Uumm... hi" sa jag tyst.

Vi ha inte säga något mer för att handtaget till dörren tryckter ner och in i rummet kom Kevin.

Han stannade upp halvt genom en mening och jag kunde se hur han mimade "awkward" med öppen mun.

Han tittade först på Nick som satt på sängen brevid mig. Till sist på Joe och AJ som låg i Joes armar.

"Hm... Mia" sa han och tittade åt mitt håll. "You're parents are here, i think that they really wanna meet you"

Jag kände en skvätt av lycka. Mina föräldrar var här. Jag ville så gärna träffa dem, så jag hoppade upp ur sängen. Men på något sett så hade jag lyckats fastna i Nicks fot med min fot så jag flög framåt med näsan rätt i golvet.

Efter några smärtsamma sekunder så drog någon upp mig. Jag hörde Kevins röst säga. "Oops , that wasnt planned, right?" Jag kunde inte hålla mig för skratt.

Klumpighet hade alltid varit en av mina sämsta ambitioner.

Jag stoppade min hand på näsan och kände hur den var alldeles kladdig. Min hand var röd och fyllt med näsblod.

"Damn it"

Kevin hade sin arm runt mig "Can someone get some paper?"

Joe halv sprang iväg mot en pappersautomat och kom snart med några pappersservetter.
Kevin tog emot dem och tryckte hälften mot mina blodiga näsa.

"So I think that we stopped the bleeding at least a little bit now" sa han och skrattade

"Aha"

............................................

Jag satt i mammas knä. Jag kände mig som ett litet barn igen.
Hon blev ganska förvånad av att möta sin dotter för första gången på flera månader med blod som var kletat i halva ansiktet. Hon tog mig genast till en toalett och vi tvättade bort allting. Sen så blev det lite mamma mys i soffan i cafeterian. AJ eller Amanda hade åkt hem och  Denise hade fixat fram lite fika och "hela familjen" satt nu där och fikade tillsammans.
Till och med Nick satt vid bordet.

"Im hungry" sa Frankie och tittade upp på sin mamma

"But Frank , you'd just ate 8 buns"

"But muuuuuuuum"

"Let's get some pizza" sa Kevin.

De andra insisterade.

Alla vuxna + Frankie ställde sig upp.

"I wanna go with you guys" sa Nick

"No Nicholas, youre staying right here" sa Mr. Jonas

Nick såg ut att ge sig. Han var inte precis den gnälliga typen. Sa hans föräldrar nej så accepterade han det direkt.

"But everyone cant follow. Someone must stay with Nick" sa min pappa.

"I stay" sa jag

"No no Mia, you did just lost blood. You can't stay here just by yourself"

"But Nick is ....."

"I stay with her"

Alla tittade på Joe.
Speciellt jag,Nick och Kevin.

"Okey Joe. We'll be back in 20 minutes"

De gick ut ur cafeterian. Vi hade tagit all plats här inne så nu blev det helt plötsligt helt tomt.

"Hmmm .... i think i'll go to my room and read the book you borrow me Joe, hm goodnight"

Nick gick också ut.

Nu var det bara jag och Joe kvar.

"Umm welcome back"

"Thanks"

Han knäppte lite med hans fingrar.

"I really mean it. Im glad that youre back.For how long are you gonna stay in Jersey?"

"January"

Mina meningar var nite särskilt väl utvecklade just nu. Det var inte mitt förstånd heller. Hela min kropp bubblade bara av att få höra hans röst.

"So ive been thinking. Our little ....fight back than was kind of ... unnecessary and a misunderstanding for us both."

Han tog upp ämnet. Anledningen till att jag gav mig av. Bara helt normalt som om ingenting hade hänt.

Jag fick inte fram något mer än "Aha". Men jag sa det utan att titta på honom.
Jag hade fortfarande ilska kvar från vårat gräl.

"Look Lee , im sorry. I dont want to fight you know. You're my first and bestest friend Mia. Im really serious about this, we can't let this thing destroy our friendship, we just can't!"

Mmm du har ju din flickvän.

"What?"

Damn. Jag råkade säga det där högt.

"Are you talking about Amanda?"

Jag svarade inte.

"Do you like her? I mean do you accept that im ... you know with her now. Cause now when you've moving im feeling kind of lonely"

Lonely? Snälla Joe. Du sa innan jag flyttade att du hade en flickvän , så försök inte att lura mig.
Som tur va sa jag inte den här meningen högt.

"She's cool" sa jag fortfarande utan att se på honom.

"So do you now promise me that we're still friends and that you're not angry at me?"

"Mmm"

Hans stol lät och jag hörde hur han steg närmade sig mig. Han satte sig i soffan brevid mig.

"I've missed you Lee. And you said that youre going to San Diego in month. How am I supposed to survive another half year without you?"

"You have your band,brothers,family and your girlfriend. You have alot of people to hang out with"

"Yeah, but non of these people are you Amelia Lynette Richter."

Jag kunde inte göra någonting annat än att le. Och för första gången på länge så tittade jag rätt in i hans varma nötbruna ögon.

Visst när Joe var liten så var han alltid den lugna,tysta och oskyldiga sonen som var lite som Nick.
Men ingen förutom jag (och Mandy, Nick och Kevin) visste att Joe ibland släppte ut den sidan som vi idag kan se hos den nuvarande Joseph Jonas. För idag kan man verkligen inte tro att det är/var samma person.

Speciellt inte när han tog med mig på våra små äventyr.
Men ibland kunde han faktiskt komma i sina seriösa stunder. Ett gott exempel är nu.
Han är som sina bröder så vis, och så smart att man nästan undrar vad Mr och Mrs Jonas har lärt sina pojkar.
De har tur. Enorm tur!

"So everything is okey between us?"

"No Joey-Joe, I hate you. And you see that when im throwing this on you!!" sa jag och tog en kudde brevid mig och kastade den på honom och skrattade

"Heeey?! so you want a world war Amelia? Then you gonna have it"

Men innan han han göra någonting så kramade jag honom.
Och han kramade mig tillbaka

"So you promise me that everything is fine with us?"

"Yeah Jonas , for now"

Inte samma känsla som förut. Vi har alltid varut oskiljaktiga, nu kändes vi som bekanta.
Bråk kan göra stora skillnader. Kärleksbråk
Som kan förstöra den starkaste vänskapen.

Men jag var tvungen att komma över honom. Han var ju som sagt min vän. Min bästa vän. Min "bror".

En vanlig konversation var nog en bra start.

"So how's things goin with the band?"


Authors Note:
Im back from the time of my life!
Yes som ni kanske hörde så hade jag turen att träffa Jonas Brothers TVÅ GÅNGER!
Första gången privat och andra gången med några andra fans!
Bilder finns på min blogg IsaPonturo.blogg.se

Ett nytt kapitel borde vara ute nu till veckan. Men tills dess så vill jag ha många kommentarer!
För kommentarerna lyser verkligen upp min dag, so keep comment and soon en ny del is OUT!

/
love
Isa

"We are landing in 10 minutes. Please keep your safety belt on"

Lampan uppe i taket med bälte sympolen i taket blinkade. Jag spände fast min säkerhetsbälte och hörde hur folket på flyget gjorde detsamma. Jag kikade ut genom flygets fönster.

Nu var jag hemma igen.

---

Jag gick fram till rullbandet och tog mina väskor och stoppade dem på min vagn. I en rask fart så började jag ta mig mot flygplatsens entré. Även fast jag bara hade varit borta i ett halvår så kände "hemmakänslan" när jag gick i den välbekanta gången.

Klockan närmade sig 9 på kvällen men det var ändå mycket folk på flygplatsen. Men Newark Liberty är ju ändå en av de största flygplatserna i världen, så det förvånade mig inte så mycket.

Jag var väldigt trött efter den långa flygningen så jag tog en sväng förbi Starbucks brevid taxfree butikerna och satte mig ner i en mjuk fotölj. Det vibrerade i min ficka. Jag tog upp mobilen och svarade.

"Hello"

"Mia, Hi"

"You've landed, right?" frågade Kevin.

Jag svarade att jag hade gjort det.

"Yeah, im calling a Taxi now and i should be at the hospital in 30-40 minutes"

"Good M , see you there"

"Aha , bye Kev"

Jag satte mig upp ur soffan och började leta efter en flygtaxi telefon. Jag hittade en brevid bankomaterna och snart så var en taxi på väg. De 20 minuterna jag fick vänta kändes som en hel timme. Men till slut när jag såg den gula taxin svänga in vid flygplatsens entré så kom chauffören ut och hjälpte mig att bära in alla mina väskor.

När vi åkte genom New Yorks gator på väg till svängningen som gick till New Jersey så fick jag ett textmeddelande på telefonen.  Det visade sig vara ifrån Rachel. Hon frågade hur jag mådde och hur resan hade gått. Hon var så gullig och förstående. För min förklaring till henne var inte särskilt förståelig för att jag knappt visste vad som hände själv. Alla våra planer förstördes ju när jag var tvungen att boka till ett tidigare plan hem.

Men detta bevisade att hon är en riktig kompis. Hon förstod mina problem. Jag var verkligen tvingen att åka hem nu. Nick är som en bror till mig, han är en av de personerna som jag älskar mest i hela världen, och han har alltid ställt upp för mig och nu så var det min tur att ställa upp för honom.  Jag vet att han inte mår bra. Inget mer.. Kevin tycktes inte vilja gå in på detaljerna.

"Hospital right?" frågade chauffören

"Mmm"

Vi närmade oss sjukhuset och taxin svängde in till parkeringen. Jag betalade honom och klev ur bilen.

"Do you need some help with your bags miss?" frågade han snällt.

"Yes thank you"

"No problem" sa han och bar ut mina väskor ifrån bagageluckan.

Han följde med mig in till receptionen med de stora väskorna dom han drog efter sig.

"Can I help you?" frågade damen i disken.

"Yes. Im visiting my friend Nicholas. Do you know which section he is at?"

"Last name?"

"Ehm .. Jonas"

Hon knappade på sitt tangentbord.

"Mr.Jonas is on section 4, just take the elevator over there"

Innan jag tackade så frågade jag om jag fick lämna mina väskor vid disken. Hon sa att det gick bra, så jag gick åt vänster håll mot hissarna. Jag tryckte på hissknappen och hissen var sen på väg ner.

När jag klev ur hissen så var det första jag såg Kevin som satt på en soffa brevid hissöppningarna.
Jag blev ganska förvånad av att se honom sitta där. Speciellt för att det var ett halvår sen jag såg honom sist.

"Mia!!!!"

"Kev" nästan skrek jag när jag sprang mot honom och gav honom en stor kram.

Vi kramades en stund.

"It feels like it was 10 years since last time I saw you. You look amazing. How are you?"

Jag skrattade.

"Im fine Kev, and you look incredible to bro. And im more than fine actually"

"Good" sa han och log.

"So did you have a great time in ......?"

"San Diego?" sa jag och skrattade igen.

"Uhm yeah. haha but it was good, right?"

"Yeah, i loved it. A really beautiful city"

Vi började gå mot en glasdörr med vita kanter. Kevin tryckte på dörr öppnaren och dörren öppnades automatiskt efter någon sekund.

"So how's Nick?" frågade jag tyst.

Han såg lite förvånad ut över det plötsliga samtalsbytet men kom väl sedan på att det var Nick var anledningen till att jag var här.

"He's better now"

"So what's wrong with him?"

Han öppnade munnen för att svara, men hejdade sig.

"I think that it would be better if a nurse and Nick him self would answer that question"

"What? He's really bad huh? Is it deadly" frågade jag oroligt.

Kevin såg min oroliga blick och sa genast "Oh no no no , not like that"

Jag tänkte fråga någonting till men jag hörde röster som lät väldigt bekanta borta i korridoren. Jag och Kevin fortsatte att gå och borta i ett litet fika rum så satt Mr & Mrs Jonas,Mandy och Frankie.

Mandy som satt vänd mot mig skrek till och flög upp ur stolen, och sekunden efter så var hon i mina armar.

"MIA! You're y-youre here"

"Im here Mandy"

"IIIIIH"

Hon kramade om mig hårdare så att jag nästan ströps.

"Mandy , haha take it easy, Im alive and have only been gone for 6 months not a whole lifetime"

Jag tittade upp fårn Mandy och såg hur familjen Jonas log mot mig.

"Welcome home Mia" sa Denise med ett kärleksfullt léende.

Då förstod jag att jag faktiskt var hemma igen.



Authors Note:
Mohahahha nu retas jag med er. Fortfarande ingen Danger!
Men hon är hemma. Hemma i New Jersey i samma stad som honom.
Vad som helst kan hända......

Oj , nu kan det dröja ett litet tag tills nästa kapitel kommer eftersom att jag ska till LONDON imorgon och se på våra älsklingar! Men jag tänkte faktiskt köra igång med en slags "frågestund". Där ni kan fråga lite frågor om mig, om berättelsen, karaktärerna och vad ni helt enkelt känner för att fråga, och då så förväntar jag mig en hel del med frågor när jag loggar in på datorn när jag är hemma igen =)

Jag kommer att svara på allt förutom de som är alldeles för "avslöjande".

Så frågestunden är härmed öppen!

Elise böjde sig framåt och tog tag i min hand. Vi skulle upp på bryggan nere vid sjön. Det var en ganska kylig natt och jag hade inte på mig så speciellt varma kläder.

Hon hjälpte mig upp på den höga bryggan. Det var fullmåne och och stjärnorna på himlen lyste starkare än vanligt.
Till slut så satt vi båda längst ut på bryggan och hörde när vattnet stänkte på grund av vinden. Jag böjde mig bakåt för att lägga mig på rygg. Elise gjorde detsamma och tog sen tag i min hand igen. Månljuset sträckte sig över hela området och jag blundade och andades djupt. Allting var så underbart.

Vinden blåste sedan mot min handflata och den varma mjuka handen släppte mig försiktigt. Jag öppnade mina ögon.
Elise. Hon var inte brevid mig något mer.

Jag ställde mig upp och tittade åt alla hållen. Hon syntes inte till någonstans.

---

*Ring*

Marielle's väckar klocka ringde igenom rummet. Jag satte mig upp i ett ryck och tittade på min egen klocka som jag inte hade ställt alarm på. Klockan var kvart i 8 på morgonen och skolbussen skulle komma om 10 minuter.
Marielle verkade också ha reagerat på tiden, hon var redan uppe i full fart och grävde i sin garderob.

"Please, please, please say that my school uniform is clean. Please please please!" bad hon stressat.

Själv så hade jag hängt upp min uniform på en galja på dörrhandtaget. På skolan där jag går är uniform ett måste för alla elever. Tjejerna får välja mellan en grå-rutig knä lång kjol eller eller gråa byxor. Eftersom att vi var inne i en alldeles för het månad för att vara vintertid och för att det var sommar hela året här så har jag såklart valt att bara använda den rutiga kjolen.

"Okey Mari, we have like .. 4 minutes left so please hurry"

Marielle hade fått på sig sin uniform, letade nu i lådorna i hennes skrivbord efter något.

"1 second, i need to get my english homework with me. Holy Jesus , where is it?"

"Marielle we don't have time for that now, take that stupid english paper tomorrow because im going now. Bye"

Hon vände snabbt på huvudet och tittade stressat på mig. Då kom jag på att det var sista dagen av terminen idag.

"Stop acting insolent Amelia, im coming"

Vi hade verkligen inte tid för hennes attityd nu. Bussen skulle vara här om cirka 3 minuter och det var sista dagen och det var definitivt inte en bra dag att missa bussen. Jag hade typ 3 termin avslutnings prov att göra idag, och första skulle vara i matte direkt på morgonen.

"Please Mari, HURRY!" sa jag och suckade irriterat. Jag stampade mina fötter i golvet.

"You are just making me feel stressed Amelia, and guess what. I found it"

Jag gick fram till henne och slet tag i hennes hand och drog ut henne från rummet. Hon muttrade någonting men jag brydde mig.

"Come on, come on!" sa jag otåligt och tryckte om och om igen på hissknappen.

När hissen plingade och vi var framme på nedervåningen och dörrarna öppnades så rusade jag fram mot ytterdörren med Marielle som fortfarande hängde efter min hand.

Bussen stod fortfarande där och det stod tre killar efter varandra och väntade på att få gå in i bussen.
Vi hann.
När killarna hade satt sig så visade jag upp mitt id för chauffören och gick och satte mig på en plats. Marielle kom några sekunder senare och jag hörde hur bussdörrarna stängdes. Hon satte sig brevid mig.

"I can actually walk by myself." sa Marielle surt och gav mig en lika sur blick.
Jag orkade inte med en diskution så jag bad bara om ursäkt.
Klockan var knappt åtta och jag kände redan hur värmen i bussen blev olidlig. Jag lutade mitt huvud bakåt och blundade.

Elise.
Jag kom och tänka på drömmen jag hade haft inatt. Mina drömmar var inte detsamma som tidigare.
Visst. Jag fick se min kusin, men hon var inte riktigt ... sig själv nu. I drömmarna alltså. Vanligtvist så slutade alla mina drömmar så här på senaste tiden. De var inte lika underbara något mer. Men inatt så försvann hon.
Hon bara försvann. Den obehagliga känslan spred sig inom mig. Det var som den dagen, då hon försvann från världen på riktigt. Samma känsla,samma sorg. Även fast det bara var en dröm.

Vi närmade oss skolan och bussen svängde in mot parkeringen. Folk ställde sig upp och stod vid utgångsdörrarna. Vi följde strömmen och följde med den lilla folkmassan ut ur bussen.

"Oh there's Rachel. See you later Marielle" Marielle vinkade hejdå och vi skiljdes sen..

Rachel stod satt på stenen vid ingången till skolan. Hennes ansikte lyste upp när hon såg mig.

"Mia hi!"

Hon mötte mig med en kram. Jag besvarade kramen.

"Rach, can you believe that its the last day fo the autumn term. Only a few tests left and after that ... CHRISTMAS BREAK"

"Yeah but it's sad that youre going home tomorrow" sa hon lite besviket.

"Tomorrow night. So we have like 2 days to hang out, so now we have the mathtest. Then biology and history"

Jag tänkte efter lite.

"I think that we have lunch after history, and after history english. Then I guess that .. that the day is over?"

"TELL ME ABOUT IT" sa jag glatt och gav henne en till kram.

Jag och Rachel hade verkligen kommit nära varandra på bara ett halvår. Redan första gången vi träffades så förstod jag att den här tjejen var speciell.

-------

Matteprovet och proven efter det gick faktiskt jätte bra. Min extrema pluggning hade visat resultat. Minst VG på alla tre borde jag få. Jag och Rachel gick på lunchrasten genom korridoren och planerade våra två dagar som vi hade kvar att umgås innan jag skulle åka hem till New Jersey igen.

"So movienight tonight, hm maybe if I ask my mum if she cant drive us to the supermarket so can we buy some popcorn and goodie stuff. I have no money on my phone, can I borrow yours?" frågade Rachel mig.

Vi gick till mitt skåp och jag tog ut min skolväska och började söka efter min mobiltelefon. Men hur mycket jag än grävde med handen så hittade jag inte min lilla uppfällbara Samsung.

"Oh im sorry Rach, but i think ive forgot my phone in our room. Im sorry"

Hon sa att det inte gjorde någonting. Men för mig så känns det alltid så tomt utan mobilen. Fast den låg i skåpet.
Men all stress som var på morgonen gjorde att jag helt glömde bort att jag ens hade en mobiltelefon.

De sista testen gick precis som det jag hade hoppats på. Så jag och Rachel satt på bussen hem till min korridor med glada tankar och léeden. Livet fortsatte att gå åt det rätta hållet, och det kändes som att ingenting kunde förstöra det just nu.

---

"Gosh im so tired" sa Rachel och satte sig på min säng.

"Me to. But hey its christmas break" sa jag och gick ner på knäna för att ta fram min mobiltelefon som låg på laddning under sängen.

5 missade samtal och 2 olästa textmeddelanden.

"Oh"

"Whats wrong?" frågade Rach och tittade förvånat på mig.

"Nothing, i just have some missed calls and texts." sa jag lugnt.

"From who?"

Jag visste inte heller vem som hade ringt. Men det var uppenbarligen mina föräldrar som ville något. Så jag ryckte bara på axlarna. Jag kollade smsn först.

Aha, de var från Kevin.

Jag öppnade första sms:et.

hey

Det stod inget mer. Jag öppnade då ganska nyfiket det andra sms:et.

i dont know why you dont answer. but you need to call me asap. hope youre doin well

love
kev

As soon as possible ....
Jag slog snabbt in Kevins nummer och tryckte på ring knappen.

En.Två.Tre.Fyra. Det tog fem signaler innan jag hörde en röst.

"Hello?" hörde jag Kevin säga på andra sidan luren.

"Kev. I didnt see youre messages until now. Whats wrong?" frågade jag oroligt.

"When are you coming home?" hans röst lät lite konstig men jag svarade förvånat.

"Tomorrow night it is planned but why do you ask?"

Det var tystnad innan han svarade.

"He's sick"

"What? Who?"

"My brother"

"J- Joe?" frågade jag tyst.

"No. Joe is not sick"

"Frankie?"

"No Frank is good"

"You mean  ....."

"Yes he's not feeling well. Not at all. Something is really wrong with Nick, Mia."


Authors note:
Uh oh!
Not good .....

För er som inte förstår vad "asap" betyder så kan jag säga er att det är en förkorting på "As Soon As Possible" som betyder " Så snabbt som möjligt". Haha bara ett litet tillägg, och att det säkert kommer att dyka upp andra förkortningar och uttryck senare. Men såklart så kommer jag att förklara dem.

Är även ledsen för att jag inte kunde fixa någon "introbild" idag eftersom att jag inte just nu har tillgång till photoshop eller liknande.

Men som vanligt , haha fortsätt att kommentera och säg vad ni tycker =)

"Then i guess that i'll see you tomorrow M?" Rachel la sina armar om mig.

Hennes nya parfym doftade väldigt starkt. Så jag var tvungen att rynka lite på nästan och försöka andas så gott som det gick.

"Yeah of course Rach"

Hon släppte taget om mig "Good! then I call you tomorrow morning before school. Wait what do you have first? History right?

Borta vid vägen hördes bussen som nu var påväg till den lilla skolhållplatsen.

"Aha , but I need to go now, the buss is here. See you tomorrow, bye"

Hon började gå mot sitt håll. Hon bodde så nära skolan att hon inte behövde ta skolbussen.
Jag sprang för att hinna till bussen och tog fram mitt skol ID kort som jag egentligen var väldigt missnöjd med. Det ligger en förbannelse över ID kort. Man lyckas aldrig att se bra ut på dem. Men man var tvungen att ha korten för att få åka med bussen så jag visade upp kortet för chauffören som nickade ointresserat och jag satte mig på en tom plats längst bak. Efter mig så kom några av mina skolkamrater och några bekanta ansikten jag hade sett på bussen förut.
Jag tog fram min Ipod som jag nyligen hade laddat med nya låtar med mina idoler Celine Dion,Whitney Houston, Bonnie Tyler och Mary J Blige. Jag har aldrig varit så intresserad i Rock och RnB som många av mina kompisar, utan för mig så har alla klassiska sångerskor med otroliga röster legat på toppen i flera år.

Bussen rullade framåt och vi var snart på väg till korridoren där jag och några utbytesstudenter bodde. Fast jag inte var utbytesstudent från något annat land så bodde jag där. För jag hade ju ingen annan stans att bo nu när jag studerade här i San Diego. Det var ganska så tyst på bussen, alla måste nog vara utmattade efter den långa skoldagen vi hade idag. Onsdagar är de jobbigaste för alla klasserna på hela skolan. När bussen stannade utanför den stora byggnaden så gick ett 10 tal elever ut från bussen inklusive mig och in genom den stora ytterdörren. "Korridoren" var ungefär som ett stort hyreshus där flera 100 elever bodde.

Vi är så många att vissa blir tvugna att dela rum. Min rumskamrat heter Marielle Mc Adams och kommer ifrån ett litet område utanför Manchester i Storbrittanien. Vårat rum ligger högst uppe i byggnaden så jag får ta hissen upp för att det inte ska bli allt för utmattande och ta så mycket tid bara för att ta sig in och ut från rummet.
Jag var helt slut när jag tog tag i det silverfärgade handtaget och vred ner det för att öppna dörren.

"Hello Amelia"

Marielle satt vid hennes skrivbord och gjorde jobbade i något grönt häfte.
Hon kallar mig Amelia även fast jag har bett och tjatat på henne att kalla mig Mia. Hon är som sagt från en engelsk familj. Inte bara engelsk utan också en väldigt gammeldags engelsk familj. Uppförande och attityd är det viktigaste hon vet och hon gillar inte att tala till folk via smeknamn eller egentligen bara vanliga förnamn.
I början kallade hon mig Miss Richter som alla mina lärare men det lyckades jag få henne att sluta med. Men det blev då Amelia i alla fall.

"Hi Marielle" Jag slängde min skolväska på golvet vid sidan av dörren och slängde mig ner på min säng. Det var så skönt att bara få lägga sig ner och slappna av.

"Did you have a good day Amelia?" Hon tittade inte upp från böckerna.

"Yeah it was okey"

Om några dagar hade gått ungefär ett halvår sedan jag bestämde mig för att studera här på andra sidan landet.
Jag ska faktiskt inte gnälla, jag har det ändå rätt så bra här. Första platsen på bästa sakerna så vinner värmen.
Men jag hart även nya underbara vänner och lärare som verkligen har fått mig att känna mig välkommen.
Jag ljuger inte. Jag trivs verkligen här i Kalifornien och i San Diego. Jättemycket.

Såklart så hade jag inte släppt kontakten med min mina nära och kära. Mamma och pappa ringer nästan varje kväll och frågar hur jag har det även fast jag varje gång svarar att jag trivs, och jag har inte heller tappat kontakten med Mandy,Nick och Kevin. Till och med lilla Frankie tar sin tid och ringer till mig ibland.

De verkligen bryr sig och är jätte glada över att jag har lyckats få mig en plats på den här skolan. Även fast den ligger tvärs över landet. Men jag hade turen med mig. För annars skulle jag inte ens ha kommit in här.

När jag den kvällen kom hem från ...ja .. ni vet vad. Så var jag så frustrerad. Så frustrerad att jag inte visste om jag var arg eller besviken och ledsen.
Jag märkte inte ens det lilla vita kuvertet på min säng som jag oturligt nog lyckades sätta mig på så det blev alldeles skrynkligt. Så jag tog upp det och tänkte att det säkert bara var vanlig reklam eller att jag hade fått en tid hos tandläkaren eller någonting liknande. Men jag bestämde mig i alla fall för att öppna det vita kuvertet. Utan att först läsa vem det var ifrån.
Jag minns tydligt minnet när jag såg rubriken och de första meningarna i brevet.

'We are pleased to inform you that you have been accepted at Patrick Henry High School in San Diego"

Mitt hjärta hoppade runt ett varv. Jag tänkte att jag måste ha läst fel. Hade jag blivit antagen... nu?
Men jag hade ju bara skickat in en collage ansökan, inte om High School.
Jag läste sakta igenom resten av brevet.

"Term begins on August 18"

18 Augusti.
Jag gick fram till min kalender och tittade. 18 augusti var dagen efter. Men innan jag han tänka vidare så hörde jag då att det knackade på min dörr och min mamma kom in utan att vänta på svar.

"Hi Mia! did you have a great time with Fra..- Oh so you have opened it" sa hon och gav mig ett magert léende.
Hon kom sakta fram till mig. "So what do you say Mia, you want to go right?"

"It was you" sa jag och tittade stelt på henne.

Mamma tittade förvånat på mig, men inte tillräckligt förvånat för att jag skulle gå på det. Hon måste ha sätt på min blick att jag inte trodde på henne.

"Okey honey, I signed you up. But I know that you wanted to go on that kind of school and I started to search on schools on internet and found these school and called the principal and yeah ... you know. You don't have to go if you don't want to Mia. Im not forcing you. And I know that you have all your friends here and school....."

Jag tänkte efter. Em, Mandy, Nick, Kevin , Frankie, Mr & Mrs Jonas, mamma, pappa. Hur skulle jag klara mig utan dem. Min familj och vänner som alltid ställer upp för mig. Inte skulle väl jag kunna flytta till andra sidan landet och skilja mig från dem. Och ..... och Joe. Då kom den. Den där varningen när jag tänkte på Joe. Det var som att en röst hade sagt åt mig att det var extrem fara. Att Joe var en fara. Plötsligt så fick jag en stor lust att flytta enda bort till Kina bara jag kom bort härifrån.

"I want to go"

Jag tittade mycket seriöst på henne. Jag faktiskt väldigt förvånad över mitt plötsliga beslut, men det kändes så rätt. Det lite mer roliga var att det var detta som var det första jag tänkte på när jag var på väg hem från ... ja ni vet fortfarande vad. Att jag ville prova söka till en skola i en annan stat.

"Mia are you sure?" mamma tittade oroligt på mig.

"Yes mum , im totally sure. I think that it could be really fun and actually really exciting"

Hon svarade inte, utan la sina armar om mig och gav mig en riktig mamma kram. En sån där mjuk och trygg mamma kram som visar att allting kommer att ordna sig. Det var precis det som jag behövde in den stunden.

Så redan morgonen efter så ringde pappa till rektorn på Patrick Henry High School och bokade en flygbiljett till mig som bara gick några timmar senare. Så nu är jag här. I Kaliforninen, San Diego.

Och sedan den där hemska natten har bara gått åt det rätta hållet.

Authors note:
Here it is , a new chapter!
and nej , its not slut ;)

En ny del väntas komma någon gång nu i veckan!
Så fortsätt kommentera med era underbara åsikter och gör mig riktigt glad

håll även koll på vissa stavfel , var väldigt trött när jag gick igenom rättningen.

besök även min officiella blogg www.isaponturo.blogg.se och lämna gärna en liten kommentar där också ;)

/ Ha det bra
Isa P

Så nu är äntligen flytten över och jag har internet och dator igen :)

Ett nytt kapitel kan tänkas komma ikväll.

/
IP

Joes P.O.V

Vänta nu. Det här kunde inte stämma.
Var hon verkligen seriös, eller drev hon bara med mig?
Nej en sådan sak skulle hon aldrig skoja om, och speciellt inte med mig.

'Over....Over....Over....Over....Over...Over'

Hon kunde inte göra såhär. Inte mot mig.
Jag satt fortfarande kvar på stolen totalt chockad.

Vad hade jag just gjort? Vad hade hon just gjort?
Vad hade vi just gjort?

Amelia Lynette Richter. Min första vän,min bästa vän,min syster, min andra halva. Mia-lee som jag hade växt upp det. Rättare sagt vart oskiljaktig med. Som min mamma badade mig tillsammans med. Som känner mig bättre än vad jag känner mig själv. Det kan inte vara sant. Hon måste vara sjuk eller bara haft en dålig dag.

Inte kan väl hon ... hon ha känslor för mig. Hon sa att hon älskade mig. Mer än en vän.
Såklart så älskar ju jag henne också. Men inte på det sättet. Tror jag.

Jag hörde steg i hallen.

"Whats going on here, who slammed the door?"

Mamma och pappa kom in i mitt rum med Nick och Kevin bakom sig.

"Joseph tell me exactly what you are doing?" sa pappa strängt.

"It was nothing dad, I promise" ljög jag. Alla fyra tittade på mig som att de inte trodde alls vad jag just hade sagt.

"We're not dumb Joseph. We heard voices. Loud Voices."

"Please just go! I wanna sleep and right now you guys are disturbing me" Jag drog mig upp ur sängen och gick  fram till dörren med hårda steg tag i dörrhantaget för att stänga "So please go away?"

"But keep it quiet son" Det var det sista jag hörde innan jag stängde dörren.
Jag slängde mig ner på sängen och drog kudden över huvudet. Jag behövde få prata med henne igen. Men det skulle väl sluta i utskällningar och bråk som det hade gjort nyss. Fint... nu var min natt förstörd.

Allt tänkade och alla funderingar tog kål på mig. Inte förän efter 1 timme kunde jag äntligen blunda och försöka få mig lite sömn. Men precis när jag hade slutit mina ögon så knackade det på dörren "Joe are you awake?"

"No" sa jag irriterat

Men handtaget for ner och dörren gled och sidan. In kom Kevin.

"I need time for myself, thanks!" sa jag surt och pekade mot utgången.

"You can have that time later  'cause now it is time for some talking little brother"

Jag suckade. Jag hade inte alls lust med något mer prat. Mitt senaste seriösa samtal hade slutat katastrofalt och med mitt första riktiga bråk med en av mina närmsta.

"So Joe, can you tell me what's going on? Nick said something about Mia"

"Believe me Kev, its nothing. Just an ordinary argue you know" sa jag och försökte klämma ut mig ett kvavt skratt som jag egentligen inte menade. Jag tittade bort mot fönstret.

Men sedan kände jag hur en arm la sig runt mina axlar.

"Joe look at me" sa han lugnt med en äkta broder röst.
Utan att jag egentligen ville så vände jag  mitt huvud och tittade på min storebror. Min blick fästes inte direkt någonstans utan jag ville visa att jag inte var intresserad av det han skulle säga till mig

Han verkade inte inte bry sig alls.

"You know Joe. Im your brother, and i'll always be. Nothing can change that. The day you were born i swore that I will always be there for you. And i've always been right?"

Jag lyssnade på vad han sa. Men sa ingenting. Alla de känslor som var fyllda inom mig nu bara vred sig runt i kroppen och jag hade inte lust att säga eller göra någonting alls. Helst så ville jag bara lägga mig ner,sova, och låta tankarna reda ut sig själv.

"But i'm telling you this 'cause you need to understand that im practically Mia's brother to and ive known her my whole life and she's one of my closest friends. I know that im not as tight as you guys are. But enough to make me love her and care about her as my 'sister'.

"Um you're right but she has never told you that she's in love with you, and then kissed you right on the lips, or am I wrong Kevin? Am I wrong?" Min blick var fortfarande inte fäst på honom.

"No you're right but..."

"But what Kev? Please tell me , have you ever been through something like this?"

"No but ..."

"Then i guess that you have nothing to do here Kevin"

Om han inte kunde hjälpa mig med mina problem. Varför var han då här?
Jag lutade mig bakåt mot väggen. Det ända jag tänkte på var att jag behövde sömn.

"Joseph Im your freaking brother! That's why im here. Like I said before, i'll always be there for you. And it is'nt only me. You have Nick and Frankie, Mum and dad, Mia's parents, our grandparents, your friends, our band and of course Mia herself. But you also need to understand that were not only on youre side, 'cause we care about Mia to you know...." Han tittade mig rätt in i ögonen nu.

"So do how many knows about Mia's .... um feelings?"

Han tittade förvånat på mig.

"Only me and Nick i think, but i dont know"

"So you guys have been talking behind my back huh?" sa jag och märkte hur min röst blev mer och mer irriterad.

Kevin suckade.

"No she has'nt told us. We figured out by ourselves. Its kind of obvious. You have always been together"

Han log när han sa det sista ordet.

"Yeah but only in a friends way, not ... not more than friends. Kevin of course I do like her, but not in that way. And I already have a girlfriend and you know that"

Jag försökte hålla en lugn och förstående ton, men fick verkligen kämpa för att inte skrika åt honom. Det här var mina problem,Mias problem inte hans och Nicks. Visst jag har hört det där tjaffset om "Vi är där för dig Joe" och så vidare men vissa problem måste jag väl få klara ut själv utan att ha hela min familj efter mig. De bryr som om mig, och jag bryr mig om dom såklart så varför kan de aldrig lyssna?

"She's not your girlfriend Joe, you guys have been to one date. And I know all this is kinda awkward and stuff but promise me Joe that youre talking to her tomorrow?"

Nu tittade han på mig med sin "Jag är din bror" blick igen.

"Yes Kev I promise you , so can you please just leave me alone and let me sleep just one minute?. Thanks!"

Kevin såg lite irriterad och och gav en lätt suck och himlade med ögonen.

"Whatever you want JJ"

Jag la mig ner i sängen igen och hörde hur dörren stängdes igen. Äntligen så kunde jag få min sömn.

---

Glaset fylldes med mjölk och jag gick till kylen för att ta fram smöret till mina mackor. Vi satt och hade vanlig helt normal frukost tillsammans, jag och min familj.

"Please Frankie eat like a human"

Frankie hade drällt alla sina frukostflingor över hela hans sittplats.

"Why are you in such a bad mood?"
Frågade Frankie och kastade en kellogsflinga på mitt huvud.

"PLEASE JUST STOP"

Alla tittade chockat på mig.

"Whats wrong with you today?" frågade mamma och satte ned stekpannan fylld med nystekt bacon.

Jag svarde inte.

"So have you talked to her yet?"

"Talked to who?" frågade mamma nyfiket.

Jag gav Nick en blick som visade att han inte skulle säga ett enda ord.

Han gjorde som jag ville att han skulle göra. Vara tyst.

Efter frukosten så gick jag upp på mitt rum igen. Jag tog upp gitarren som låg under min säng.
Jag tänkte på den kvällen då Mia kom över.
Då hon satt och sjöng och plingade på gitarren. Hon har en bra röst må jag säga, och jag vet att låten hon spelade betyder mycket för henne, väldigt mycket.
Jag minns också Elise. Lila glada Elise, "lilla snorungen" som jag också kallade henne. Man säga att jag var ganska så svartsjuk när Mia var med henne. Det kändes alltid som om hon försökte ta henne ifrån mig.

Men jag kan inte neka till att jag var ganska självisk, jag hade ju Mia för mig själv 24/7 och ville helst inte dela henne med någon med undantag för mina bröder och kanske Mandy. Vi kunde ha sånna underbara kvällar tillsammans. Bara ligga nere på bryggan och titta upp på månen som hon var så facinerad av. Det går nog inte att räkna hur många skolprojekt om månen som hon har gjort, hon var helt fast.

Det tog ett tag , men nu bestämde jag mig för att ringa henne. Jag kan inte klara mig utan henne.

Jag knappade in nummret till hennes mobiltelefon.
Jag tryckte luren mot örat och väntade på svar.

'Pip , pip , pip'

Hon hade inte på mobilen. Så jag provade att ringa hem.

"Richter Family" svarade Mrs. Richter.

"Hi Mrs.Richter its me .. Joe"

"Oh hello Joe, how are you?" frågade hon glatt.

"Im good thanks, um.. is Mia there?"

Det blev tystnad. Obehaglig tystnad. Jag hörde hur hon ville säga något men hon hejdade sig lite.

"Mrs. Richter? Are you there?"

"Yes Joe , im here"

"Can I talk to Mia"

Det var tyst i några sekunder men hon sa sen "Um .. Joe I don't think its an opportune moment right now."

Vad då olägligt? Varför kunde jag inte prata med henne.

"Excuse me if I ask, but why?"

"Because she's not here"

"Aha , where is she?" frågade jag lugnt och gick fram till mitt fönster för att se om hennes lampa var tänd i hennes rum. Men det var den inte.

"She's moving"

Hörde jag rätt?

"What? Moving? What do you mean?"

"Yeah she's studying in San Diego"

"She's doing WHAT? Are you kidding me?" Jag kände en stor klump i magen.

"No Joe, im not kidding with you. Her flight left early in the morning"

Det kunde inte vara sant.

Hon har lämnat .. o-oss ... hon har lämnat mig



Authors Note:
Så nu är äntligen ett nytt kapitel ute. Som sagt har jag haft väldigt mycket att göra och har också varit sjuk nu i ungefär 2 veckor. Hoppas att ni gillar det nya kapitlet och fortsätter att kommentera med era gulliga kommentarer!

Nu ska jag ta mig någonting att äta ,

peace love
isa

Redan dagen efter samtalet med Mandy och Nick så träffade jag Joe. För att vara ärlig så var det helt okej, om man inte räknar med den pinsamma tystnaden då. Det var på kvällen då jag hade lovat Frankie att titta på en film tillsammans med honom då Joe kom in i rummet.

"Frank have you seen my ..-" Hans blick gick mot mig. "Oh hi Lee"

"H-hi" svarade jag tyst.

"Joe get out! Mia and I are actually watching a movie. Now it's my turn to be with her!" Frankie ställde sig upp och gick fram och tryckte ut Joe från rummet.

"Aaah okey Frank, im leaving" Sa han och skrattade. Han log även mot mig. Jag kände lite hopp i kroppen. Kanske skulle inte allting bli annorlunda som jag först hade fruktat. Han pratade ju faktiskt med mig. Om då "Hej" räknas.

Efter filmens slut så tackade jag Frankie för en jätte mysig kväll. Men det gick inte så bra eftersom han låg och sov i sin fotölj. Så jag lyfte försiktigt upp honom i min famn och la han sen i hans säng. Han är en riktig sömntuta precis som sina bröder,för att inte nämna lika söt som sina bröder.

"Goodnight Tank" viskade jag och pussade honom på hans panna.

Jag smög tyst ut ur rummet och stängde hans dörr. Min armklocka tickade och jag tittade hur mycket klockan var.
11 på kvällen. Jag gick mot Nicks rum för att se om han fortfarande var vaken. Han dörr stod vidöppen så jag kikade in. Där låg han i sängen med sina ögon slutna och  gitarren på golvet och en massa papper på golvet som han hade kluddrat på. Säkert nya sånger som han kunde spela med bandet. Om det var någonting som Nick skulle ge upp allting för så var det musiken. Han är född till att vara musiker. Musiken finns i hans blod.

Jag gick vidare i den mörka korridoren. Jag brukade vanligtvist vara rädd för mörker men familjen Jonas hall var så välbekant och jag knappt tänkte på att alla lampor var släckta. Alla tycktes ligga och sova, men jag gick ändå till Kevins rum för att vara säker. Hans dörr var stängd så jag fick försiktigt öppna den. Men samma sak var det här, han låg också och sov.
De måste ha haft en riktigt jobbig dag, det där bandet tar nog en ganska mycket tid.

Nu fanns det bara att rum kvar att kolla. Joes rum. Det låg i slutet av den lilla korridoren så jag började ta mig dit.

"What are you doing youre little sneaker?"

Jag ryckte till och vände mig om snabbt för att se vad det var som skrämde mig.

"W-who i-is it?" frågade jag skrämt och tittade oroligt runt omkring.

"Lee its just me haha"

"Jerk, you really scared me!" sa jag irriterat, men kände ändå lättnaden över att det bara var han.

"But you're 16 and is still scared of ghosts" sa han retsamt.

"For the first im not afraid of ghosts, im afraid of the darkness. Not ghosts 'cause ghosts doesnt exist and for the second you and I turned 17 two days ......ag...-"

17. Födelsedag. Fest. Mandy. Sanning eller Konsekvens.Joe.Kyssen
Det var som om jag fick en flashback från i förrgår.

Joe verkade tänka på samma jag som jag. Så det blev en till pinsam tystnad.

"Mia I think that we need to talk about yesterday"

Han gjorde en liten gest att vi skulle gå in i hans rum. Nu kände jag den där knölen i magen igen- Jag visste inte vad jag skulle säga så jag gjorde bara som han visade. Jag satte mig på hans obäddade säng och väntade på att han skulle gå in i rummet. Han stänge sin dörr och drog ut stolen från hans skrivbord och satte sig sedan mitt emot mig. Nu var det i alla fall jag som slapp att ta förstasteget till det här samtalet.

Han kliade sig på huvudet och det som ut som att han sökte efter de rätta orden.

"Yeah .... yesterday was...... um...yesterday was.."

"Awkward?" la jag till

"Yeeeah something like that haha" Han andades lite "Mandy is funny sometimes".
Det syndes på honom att han verkligen inte visste vad han skulle säga.

"Yes haha" gnälla ska jag inte, för just nu var mitt ordförråd inte så mycket större.

Nu kom tystnaden igen. Ingen av oss verkade veta vad vi skulle göra eller säga.

"I hope that the .. um .. kiss didnt make you worried or something. About our friendship I mean, because it was just one time. Just a game" sa han och tittade seriöst på mig.

Bara en lek?
För mig var det verkligen inte bara en lek.

"I don't think that Mandy knows how it is to kiss your bestfriend and someone who's practically your sister"
Han skrattade lite och försökte se om jag också gav ifrån mig ett skratt.
Men jag var helt tyst. En sårad känsla fylld med besvikelse spred sig i min kropp.

"Wait ..? Why arent you laughing?" sa han förvirrat. Han tittade mig direkt i ögonen och jag kunde inte låta bli att titta tillbaka i hans choklad-nötbruna ögon.

"Your sister?" frågade jag tyst.

"Yeah you're the sister ive never have Mia-Lee. Whats wrong with you? These days you havnt been the Mia Richter ive known my whole life. You've always been the happy girl who talked nonstop. Now youre .... more quiet and ... strange"

Han tittade oroligt på mig. Han hade delvis rätt. Jag är inte samma person som jag var förut. Men hans fel är att det inte är mitt fel varför jag har förändrats så. Han har ingen aning om det, men det är han som har fått mig så här. För det ända som far omkring i mitt huvet är faktiskt tanken av honom.
Tanken av min första och min bästa vän. Min andra halva. Min största första riktiga kärlek.
Joseph Adam Jonas.

"Joe?"

"Yes"

"If you had a really close friends and that friends suddenly says that he or she have feelings for you. Would you date he or she or would you just laugh?" Jag ville vara diskret ... men ändå inte för diskret. Han måste ju få veta någongång, och det här kunde vara en början.

"Why are you asking me that, do you have that problem? Who is it? Have I met him?"

"Kind of.... but tell me what you should have done"

"It depends on if you like that girl och boy. But it's kind of hard to tell 'cause its not like i have the same problem or something haha"

"So you would never have any feelings for a friend?" frågade jag tyst. Det var som att allt hopp försvann och att jag redan visste vilket svar han skulle ge mig.

"No. Absolutely not. That would be really strange and awkward and the you will probably ruin the great friendship so no. Or maybe never."

Thats it. Nu rasade hela min värld. Allting blev suddigt.

"Mia you look ... weird. Please tell me whats going on?"

Han gick närmare för att hålla om mig.

"But what!? Joseph! What if someone felt like that for you. If a friend of you suddenly revealed her feelings for you.What would you have done then, just laugh at her and ignore her the rest of your life?

Min besvikelse och ilska började ta över min röst. Jag nästan skrek honom rätt i ansiktet.
Men han såg fortfarande ut som ett stort frågetecken.

"Lee exactly what are you talking about?. Who likes me?

Han förstod inte. Han förstod fortfarande inte. Hur kunde man vara så extremt trögfattad.

"Here's the anser WHY ive acted so strange. Why i am so quiet. And you and you're still not getting it
Joseph Adam Jonas, im the one who have feelings for you. I've acted like this because I freaking love you Joey-Joe. Im in love with you! Do you get it now?"

Nu kom tårarna igen. De kunde inte stoppas. Jag hade släppt ut så många känslor på en och samma gång att min  hela min kropp var i obalans. Jag tittade upp på honom. Hans ansikte hade blivit helt blankt. Hans ögon såg
rädda och förvirrade ut. Exakt som de hade sett ut för två dagar sen. Det var som att han inte fattade om han hade hört rätt eller inte. Jag klarade inte av det något mer. Jag kunde inte stå och se på honom såhär.

Jag rusade fram mot honom och tryckte mina läppar mot hans läppar. Det var gudomligt, nästan bättre än förra gången. Det var som en dröm tills jag kände att jag flög bakåt och ner på marken.

"WHAT ARE YOU DOING?"

Hans armar var fortfarande utsträckta efter att ha tryckt undan mig. Han såg både stressad och rädd ut.

"Showing my feelings...." sa jag tyst. Jag var så chockad efter knuffen att .. ja ...

Han skakade på huvudet och mummlade någonting för sig själv.

"But Joe , listen please. You have to"

"Listen to what?!" nu var det hans röst rom höjdes. "How long have you been hiding this, you are my freaking best friend Amelia Richter. You're supposed to tell me everything. Especially when it's about me! And like I said... you are my other half, my sister, my first and best friend. You can't have feeling for me. Its totally insane Lee, INSANE"

"But Joe. W-what if I r-really have f-feelings for you. My best f-friend. I-i can't change it you know"
Mina tårar forsade ner för kinderna. Jag kunde knappt prata. Allt kändes helt förstört.

"But what if I don't feel the same for you Amelia Lynette, what if I actually already have a girlfriend?"

"GIRLFRIEND?" skrek jag. Jag ställde på snabbt upp igen.

"No not exactly a girlfriend, you know Amanda Michalka. But we're like dating" Nu blev han lite tystare och jag såg hur rodnaden spred sig i hans vackra ansikte.

"You are charging me for hiding my feelings, when youre doing exactly the same thing"

"No Lee but.."

"Then you pushed me down and start to scream because im a real person who can have real feelings. Real feelings for her friend."

Jag var så arg .... så otroligt arg att jag inte visste vad jag skulle göra. Allting bara flög ur mig.

"I know that you can't change your feelings for me, but your reaction now was enough. We need to talk more about this.

"Mia I don't know where youve get this dating thing from 'cause we can,t date, especially when we both don't feel the same and if we dated. Yeah I can promise you that were going to realize that its was not a good idéa and the everything's just over.

"Yeah you have right. Just like our friendship  ... OVER"

Jag sprang ut utan att vända mig om. Rusade ner till trappan och sen hem igen. Vi har aldrig bråkat så här mycket. Jag brydde mig inte om det var mörkt, jag brydde mig inte om att jag kunde ha väckt hela huset, jag brydde mig inte om att jag nu troligtvist gjort av med min halva själ. Att halva Mia var borta. Jag ville fara bort ... bort härifrån.

Det första jag skulle göra var att prata med mina föräldrar och sedan ringa ett mycket viktigt samtal.

Authors Note:
Jag.hatar.att.skriva.sånna.här.kapitel. JAG HATAR DET!
Men... ja allting kan ju inte gå helt perfekt hela tiden. Stackars Mia. Vad ska hon ta sig till nu då?
Och Joe?

Fortsätt kommenter och säg era åsikter!
Vad tror ni kommer att hända?
Vad borde inte hända?
Hur var kapitlet?

All kritik uppskattas varmt

/ IP

"Mia are you there?"

Någon knackade på min dörr. Men jag bestämde mig för vara tyst och ignorera det.

"Okey Mia I know that you're there because you mother told me that. Can I come in?"

Jag lyssnade nogare nu för att försöka höra vem det var.

"Who is it?" sa jag tyst.

"It's me"

Det var Nick. Jag förstod direkt varför han var här och vad han ville men ändå så frågade jag

"Nick, what do you want?"

"Talk to you, 'cause you're not answering my calls or textmessages"

Dörren öppnades och in steg Nick. Jag låg fortfarande kvar i min säng så han satte sig på sängkanten brevid mig.

"How are you?" frågade han.

"Im fine" sa jag tyst.

Vad skulle jag annars svara? Jag kan ju inte direkt: "Jag mår dåligt för jag är så olyckligt kär i din storebror Nick att jag inte vet vad jag ska ta mig till"

"Mia listen. I know it was an awkward situation last night y. I could see it all over your face.. and Joe's face too"

"Awkward Nick? Awkward? It was much much much more than just Awkward"

Min röst höjdes. Men Nick verkade fortfarande behålla sitt lugn.

"So please Mia tell me. You know that I love you and that you can trust me with all of your heart. Can you please tell me the truth. I already know the true answer but I need to get it confirmed"

"Tell you what Nicholas?"

Han tittade runt lite i rummet och röre lite på sin händer. Sen så tittade han mig rakt in i ögonen med sin seriösa blick. Jag förstod att han menade allvar med det han frågade, för jag känner Nick. Alldeles för bra.

"Do you have any feelings for Joe?"

Busted.

"Of course I have feelings Nick. He's my best friend. I love him more than anything"

Om jag lyckas att komma vidare med den här lögnen så skulle jag nu ta av mig alla mina kläder och dansa regndansen nere på gatan.

"I mean More-than-friends feelings?"

Jag säger det, och jag menar det. Det här "barnet" är smartare än både mig,Joe,Kevin och mina föräldrar tillsammans. Nick kanske alltid är den lite mer tystlåtna och bara pratar när han behöver prata. Men jag vet att han har sina anledningar att vara tystare. För den här killen är smart. En av de smartase personerna jag någonsin har träffat på.

"Mia?"

Jag bara tittade på honom snabbt och sen ner i golvet.

"Haha are you blushing?" han skrattade.

"Go on. Just tell everybody"

Nu rann tårarna igen. Jag stoppade kudden över huvudet. Jag kände hur Nick flyttade sig närmare mig.

"Are you serious? Its that what you think about me?"

"No but ....-"

"Then just tell me!"

Jag började nästan gråta av att se hans små gulliga och allvarliga ögon titta så djupt in i mina.

"Nick im sorry, you know that i didnt mean it. It's just that im scared ... scared of the truth. What if he don't like me back? What if he hates me right now? I can't stand it Nick. I just can't."

"The first thing I want you to do is talk to Mandy. She's really sad and upset now and I think that needs you to accept her apologize. After that I want you to talk with Joe. Tell him the truth, that you have real feelings for him. He's your first and best friend, you two have been together forever and you trust eachother more than any of us does. And if he don't understand .... he don't.  It's his feeling, no one can change them"

Egentligen så hade jag inte lust alls att prata med någon av dem. Allting skulle bara bli helt fel igen.
Men Nick hade rätt. Jag behöver prata med båda, speciellt med Joe. Men just nu hade jag inte orken att göra det.

"Where's Kevin? frågade jag.

"I think he's with Joe"

"Does he know it?" Jag satte mig upp i sängen.

"That you like .....?" frågade han förvånat.

"Yeah , does he?"

"I think so. Mia its pretty obvious, you should've seen your face yesterday" sa han och skrattade.

Själv kunde jag inte låta bli att le lite. Allt det här var galet... för bara några år sen så skulle tanken av att vara tillsammans med Joe vara skrattretande. Men nu så ... ja. Jag vet inte. Jag vet inte vad jag känner han blir bara mer underbar för varje dag som går.

"But I need to go now. We're having a bandmeeting about our future and our next performance."

"Okey. Nick. I cant believe youre only 14. Screw your brother. Common , lets get married!"

Han skrattade. Jag kramade om han, och ha viskade i mitt öra.

"Don't forget to talk to Mandy"

"No im calling her today" sa jag medan Nick ställde sig upp.

"Good M , see you soon , bye"

Han gick ut ur mitt rum. Lilla söta Nicholas som alltid hade hoppet uppe för allt. Joe,Kevin och Frankie hade tur som hade en bror som honom. Med praktiskt taget så är hans faktiskt min bror också.  Jag har levt med honom sen han föddes.

---

Någon timme senare bestämde jag mig för att ringa ett samtal till Mandy. Jag vill inte att hon ska känna sig skyldig på något sätt, för jag förstår att hon är upprörd. Jag tog upp min telefon och sökte efter hennes nummer.
Hon svarade efter andra signalen.

"Mia is it you?! I'm so sorry. You have to believe me, im so so so sorry Mia. Look..... i was so excited about you and Joe so i just .. -"

Hon lät så stressad att jag nästan inte hörde ett ord av vad hon sa.

"Amanda VanDuyne, take it easy. I forgive you"

Hon lät genast lite lugnare.

"Really? Oh Mia .. im so sorry"

"It's cool Mandy , I understand"

"So ... have you talked to him yet?"

"Talk to to?" frågade jag nyfiket.

"Him"

Hon menade Joe. Mitt hjärta hoppade till.

"No or im doing it soon. This week maybe."

"So youre gonna tell him the truth. That you have feelings for him"

"I guess I have to, 'cause I cant live like this without telling him"

Det blev tystnad ett tag. Jag bestämde mig för att byta samtals ämne.
Jag frågade om hon hade kollat upp lite olika collage, för det det är ju bara 1 år kvar tills vi tar studenten.
Själv så har jag funderat på att nästa termin börja läsa till make up artist. Smink har varit ett av mina stora intressen sedan jag var liten och jag var alltid jätte fascinerad när jag såg mamma sminka sig.

Jag var egentligen aldrig så insatt i många andra "tjejsaker". Jag växte ju upp med Mr. Danger, som lärde mig saker jag egentligen inte skulle lära mig. Men smink har alltid verkat så spännande och så "vuxet" på något sätt. Jag minns till och med dagen då jag och Joe sminkade Nick när han var 4 år och hur Denise skällde ut oss senare. Aldrig så har jag skrattat så mycket som vi gjorde då. Det var till och med värt utskällningen. Stackars lilla Nick som inte förstod vad alla skrattade åt och varför Mrs.Jonas blev så sur.

"No I have not applied yet, have you?"

"Yeah"

"Oh thats great Mia, to the make up thing huh?"

"Yes yes" sa jag stolt.

Det kändes skönt att jag nu hade gjort upp allting med Mandy.

Nu fanns det bara en kvar ......


Authors note:

Många korta kapitel...
Men det är ju bättre än ingenting.

Men fortsätt kommentera och säg era åsikter så ska ni snart få se att det ligger uppe ett nytt (kanske lite längre) kapitel.

Flaskan pekade på Mandy.

"Hug Alex"

"Haha that easy? Okey"

Hon kröp över till Alex och sträckte ut sin armar för att ge honom en kram.

"So now it's my turn"

Hon tog flaskan och tittade koncentrerat mig. Sen så snurrade hon den. Mina ögon fästes på flaskan som snurrade runt. Varje gång den for förbi mig så kände jag en lättnad i magen. Men efter några så sekunder så saktades den ned. Den passerade nyss förbi Nick och var nu på väg till mitt och Kevins håll. Det stod mellan oss två.
'Snälla snälla' tänkte jag. Men som vanligt så hade jag oturen med mig.

"Mia , truth or dare?" Mandy gav mig ett listigt flin.

Om jag tar "truth" så kanske hon frågar mig någonting om Joe , och det skulle jag inte klara av utan att förvandlas till en nymogen röd tomat. Så efter några sekunders tänkande så sa jag till slut "Dare"

Jag såg hur Mandys flin blev ännu större och hon bet sig i läppen och gav mig en blick som jag förstod inte alls skulle vara något vidare för mig.

"Kiss....-"

Hon tittade runt i rummet. Hon visste redan vem hon skulle välja, det såg jag på henne.

"Kiss Joe"

"Aaaaaaawkward" sa Nick och skrattade

Jag hörde hur någon busvisslade. Men var för upptagen med att titta åt Joe's håll. Han såg lite stel och chockad ut och hans ögon hade fastnat på Mandy.

"What?" sa jag och gav henne en mördande blick.

"You know the rules Richter, you have to kiss him"

Jag tittade på Joe igen och det här gången så tittade han faktiskt på mig.

Jag kände hur mina kinder blev röda igen.

"But i-i can't"

"Why can't you? Please tell us M"

Hon hade fortfarande kvar det där jobbiga flinet.

"I can't 'cause he's .. h-hes my friend"

"Oh but then its cool, haha i almost thought that you had herpes or something" Skojade hon. Själv så tyckte jag att det inte var särskilt roligt. Det är tillräckligt jobbigt att sitta och prata om att kyssa honom. Jag skulle ju totalt dö om jag verkligen kysste honom.

"So what are you waiting for?"

"Um .... i don't...-"

"Joe you dont care huh?"

"Euhm ... no .. i guess?"

Jag tittade snabbt på Joe men när jag fick hans ögon kontakt så tittade jag bort igen.

"Come on, we don't have all night"

Men jag rörde mig inte. Jag kunde inte. Absolut inte kyssa honom.

"Okey im going crazy... come on Joe go and kiss her" Sa hon otåligt.

"O-okey"

Han ställde sig på knä och  började ta sig mot mitt håll.
Nu kände jag verkligen fjärilarna som flög omkring i magen.

Jag såg på honom. Hans läppar började nu närma sig mina. Jag kände hur paniken närmade sig hur mitt hjärta slog tusen gånger snabbare. Det var bara några ynka centimeter kvar nu.

Försiktigt så nuddade hans mjuka läppar mina. Det kändes som att hela världen stannade upp.
Den exakta känslan går inte att beskriva. Jag ville inte... jag ville inte att han skulle sluta.
Så jag märkte inte mitt misstag förän efter några sekunder då jag tittade upp på Joe som hade dragit bort sitt ansikte från mig och såg nästan såg lite rädd ut. Han skulle bara ge mig en vanlig enkel kyss men jag blev för ... för ... ja det går inte att beskriva.
Jag ville ha mer, så jag släppte inte hans läppar. Det blev liksom jag som tog över kyssen. Stackars Joe som inte visste vad han skulle göra. Han satt nu bara där förvånad och andades med djupa andetag. När jag insåg vad jag hade gjort så ångrade jag det hela på en gång.
Jag sa ju det. Jag kan inte kyssa honm. Det går inte...jag.. jag blev så nervös. Jag visste inte vad jag skulle göra. Men när hans underbara softa läppar nuddade mina så kunde jag inte sluta.

Det var en stor pinsam tystnad i rummet nu. Ingen visste vad de skulle göra eller säga, och jag vågade inte titta på Joe igen. För när jag såg hans rädda blick sist jag tittade så blev jag också rädd. Tänk om att tyckte det var obehagligt. Jag vet ju själv hur det känns att kyssa någon man inte tycker om mer än en vän.

"Hi kids , we are home now. How's it going?
Denise kom in i rummet med sin man bakom sig. Hon tittade förvånat på oss. Hennes blick for först till Joe, sedan Nick och Kevin, Mandy,bandet och till sist på mig.

'I kissed Joe and he did'nt like it. I kissed Joe and he didnt like it. I kissed Joe and he did'nt like it.'
Det var den enda jag tänkte på. De meningarna susade omkring i mitt huvud.

"I think I need to go home now"
Jag ställde mig upp och gick förbi de fortfarande förvånade Denise och Kevin men struntade i dem helt och gick raka vägen ned för trappan. Jag tog min handväska som låg på vardagsrumsbordet och sprang sedan hem.

'I kissed Joe and i did'nt like it. I kissed Joe and he did'nt like it. I kissed Joe and he didnt like it.'

"Hi honey, did you have fun?"
Mamma stod och diskade i köket. Men jag hade ingen alls lust att svara så jag gick upp på mitt rum och kastade mig i sängen. Tårarna på min kind brändes när de rann och när mamma knackade på min dörr för att fråga vad som var fel och hur jag mådde så fick hon bara ett spydigt och orevligt  svar tillbaka.

"LEAVE ME ALONE"

Jag grät och grät i flera timmar. Så mycket jag ångrade det jag gjorde.
Min mobil blinkade till och jag tog upp den för att se hur mycket klockan var.

7 olästa meddelanden och 4 missade samtal.

3 meddelanden var från Mandy. Ett var från Kevin,Nick och Em och det sista som jag trodde var från Joe hade jag fel om. Det var från John Taylor.

Men jag hade varken lust att ringa upp dom,lyssna på alla meddelanden eller läsa sms:en.

Just nu ville jag bara sova.

Mandy VanDuyne. Varför gjorde du såhär mot mig?


Authors note:

Kort kapitel, jag vet!
En ny del kan komma ikväll ... vi får se ;)

update: en ny del kommer imorgon!!!

Hon kom springandes emot mig och tog tag i min kalla hand som hon snabbt värmde upp med sin varma och lena hand. Hon sa ingenting, men log med sitt härliga léende. Tillsammans så sprang vi framåt på den stora ängen.
Det var kolsvart och det ända lyset som fanns var den stora,klara månen som lös som en jättelik diamant i himlen.
Plötsligt så stannade hon upp. Jag tittade förvånat på henne.

"What?"

Hon svarade inte utan pekade på månen istället. Hon gav en gest och ville att jag skulle sätta mig ner.
Jag gjorde som hon visade och satte mig ner brevid henne.

"So beautiful!"

Hon stoppade sitt pekfinger framför min mun.
Min kusin Elise har alltid varit den lilla pratglada personen. Men felet på henne var inte att hon såg ledsen ut eller något, utan hennes tystnad skrämde mig. Hon är min enda kusin och jag känner hon så pass bra att jag alltid förstår när något är fel. Hennes död för några år sen hade tagit kål på både mig och min familj. Världen förlorade då ett starkt sken.

"Elise? Is something wrong, please just tell me. You know that ill help you!"

Hon log mot mig. Jag förstod då att allt var helt okej. Men jag såg hur hon tittade bort mot de mörka klipporna borta vid havet. Det var någonting som rörde sig därborta. En människa.
Jag tittade frågande på Elise som bara fortsatte att le mot mig.

Jag försökte se vem det var som närmade oss men jag såg fortfarande bara konturen. Så fort han eller hon kom fram till månljuset så skulle jag se vem det var.

"Hello!? Who are you?"

Men det tog bara 5 sekunder tills jag såg vem det var. Min ögon blev stora och jag satte min hand framför munnen för att jag blev så förvånad.
Det var han, men ändå inte .... någonting var fel.
Klädd i en svart stilig kostym och röda rosor i ena handen. Sakta så kom han närmare mig. När han ungefär stod en meter ifrån mig så böjde han sig ner, bugade och gav mig rosorna. Jag kände hur mina kinder hettades upp och jag tittade ner på mina fötter. Men jag hade inte längre på mig mina sneakers.
Jag hade nu 10 centimeters höga silverklackar på mig.
Jag tittade på resten av min kropp. Mina utslitna jeans och sport t-shirt hade på något sätt försvunnit och en vit lång vacker klänning hade ersatt det. Mitt långa mörkblonda hår hade släppts ut från från hästsvansen.

Försiktigt så kände jag hur han tog sina fingrar och lyfte upp min haka lite och tittade sen mig rätt i ögonen.
Snart tittade jag på honom också så att våra ögon fick riktig kontakt.

"May I have this dance?"

Han sträckte ut sin hand.
Jag sträckte försiktigt ut min och han tog tag i mina fingertoppar. Han satte sin hand bakom min rygg och jag tog min hand på hans axel. Men han tog inte bort sin blick ifrån mig en enda sekund. Hans ögon var fulla med lycka och jag kände hur jag höll på att smälta.

Vi dansade i månens sken i flera timmar. Ingenting kunde gå fel nu, jag kände mig så trygg i hans armar...

---

"Happy birthday to you, happy birthday to you. Happy birthday dear Mia, happy birthday to you!"

Jag ryckte till. Jag blir alltid irriterad när någon väcker när jag drömmer. Speciellt som den drömmen jag drömde inatt. Kusin Elise och Joe........ de personerna som jag oftast drömmer om. Men drömmarna brukar inte riktigt vara såhär underbara. Det var som om jag kunde se i framtiden. Som om det hade hänt på riktigt. Det konstiga är att det inte kan ha hänt eftersom att .... ja.... Elise ... har gått bort. Och dansen med Joe var ...

"Whaaat?"

Vid dörröppningen så stod det fyra stycken bröder som jag kände väldigt väl.

"Happy Birthday Mia" sa Frankie och sprang fram och gav mig en stor kram.
Jag var inte riktigt vaken så jag lät han krama mig men såg ut som ett stort frågetecken.

"And what's wrong with you?" Kevin satte sig på sängkanten.

"Eh... Exactly what are you guys doing in my room now. You woke me up from a fantastic dream that I probably ever won't dream again"

"And may I ask what that fantastic dream was about?" Joe kom fram med Nick efter sig.

"Na. Forget it" sa jag hastigt och blev knallröd om kinderna.

"If you say so ..."

Jag försökte byta samtalsämne snabbt.

"And Joe today's our birthday!" Jag satte mig upp ur sängen och kramade Joe hårt.

"Haha .. hm thas actually the reason why we're here silly!"

"So then I guess that we need to congratulate both of you" sa Nick och kramde oss båda två.

"Wait don't forget me!"

"Me neither"

"Family hug" sa Joe glatt.

Senare vid lunchtid så satt båda våra familjer hemma vid familjens Jonas köksbord och fikade och firade min och Joe's 17 årsdag.

"I can't believe that our babies are soon real adults,  time goes too fast" sa min mamma

"You are so right Lyn, it feels like it was yesterday when we sat in the hospitalroom"

Denise skakade på huvudet och såg lite drömmande ut.

Men jag hängde inte med i deras prat alls. Det enda som susade omkring i min hjärna var den underbara drömmen jag hade drömt inatt.
Jag ville verkligen inte vakna upp. Jag brukar oftast inte drömma om Joe och speciellt inte att han beter sig sådär. Jag tänkte tillbaka på fjärilarna som jag kände i magen när Joe tog sin hand runt min midja i drömmen. Även fast det inte hade hänt på riktigt så kunde jag inte släppa det. Men allting var ändå ganska sjukt. Nu får jag sluta! Joe är min allra bästa vän och jag kan väl absolut inte känna "mer än vän" känslor för honom.... eller kan jag?
Okej ryck upp dig nu Amelia Lynette Richter för detta får absolut inte förekomma. Och speciellt inte med honom.

"Hello Mia? Are you there?"

Jag vaknade upp ur mina funderingar och märkte att alla tittade på mig.

"What's wrong honey?" mamma tittade oroligt på mig.

"It's nothing mum , im just tired"

"But tonight you're not going to be tired, 'cause tonight its Paarteeeeeey time" sa Joe

"Excuse me, what did I just hear? Denise gav Joe en blick.

"Mum its not that kind of Party. Only with the band,Mandy, Mia's friend Em,me, Mia and Nick & Kevin"

"So I guess so you guys want me to leave the house for a couple of hours tonight?"

"Yeah sure, if you want to"

"But what if say no then?"

Joe såg irriterad ut.

"Come on mum, im seventeen. And Kevin is 18, and you know that we're not drinking"

"Okey I trust you. But not later than 11 and 10 for Nicholas"

"WHAT?" skrek både Nick och Joe.

"Mum im 15 in a month. Im not your little baby anymore" protesterade Nick.

"If you say so  .... no party"

Deras diskution verkade inte få ett slut. Denise var stenhård med vad hon sa.

"Okey this is your last chance. 11 or no party at all?"

Joe såg tjurig ut men sa tillslut "Sure".

---

Klockan var halv 6 och Joe's föräldrar hade nu gått över till mina föräldrar för att de ändå ville ha lite småkoll på oss eftersom vi bor granne.

Mandy hade hjälpt mig med mitt smink och valt ut en snygg top från min garderob.
På vardagsrums bordet så fanns det dricka och snacks och vi hade flyttat ned Nicks CD spelare så vi kunde spela musik.

Nu ringde det på ytterdörren så jag gick och öppnade.
Jag möttes av en stor kram från min vän Em.

"Happy Birthday Mia!"

"Naw , thank you Em"

Hon räckte över en present.

"You did'nt need to .. -"

"Don't be silly, of course I bought you a present"

Vi satte oss i soffan brevid Mandy.

"So Mia how's it going with Freddy?" Frågade Mandy när vi hade satt oss.

"Freddy? Naaah we're not dating. We only had lunch once, nothing more."

"So you're single"

"Yes , no boys for now" sa jag och tog mina händer över deras axlar och drog dom mot mig.

"I have to spend more time with you girls now when Jonas are on tour with their band all the time"

"Of course you have to! But do you not like ....  anyone?" Hon flinade lite och petade på min axel.

Jag ville ju såklart inte berätta om drömmen. Mandy och Em var två av mina närmsta vänner men jag kände att den här drömmen och känslorna var lite för privata.

"No, like I said before. No boys for now"

"So its nothing between you and Joe?"

Jag reagerade häftigt.

"WHAT? Who told you that?"

Både Em och Mandy skrattade.

"Hahaha, No one told me that. I just think that you guys are pretty cute together"

"Euh" sa jag. Men någonting inom mig sa emot det.

"Im serious, You have all conditions for it"

"Mandy, he's my bestfriend. We can't be together. It would be really ... weird and .. awkward"

Konstigt skulle det verkligen bli. Det går liksom inte att bli tillsammans eller känna någon överhuvud taget för sin bästa vän. Gränserna har då gått för längesen.

"Oooooh just look at her, she likes him"

"What? Who?"

"You like Joe"

Mina kinder hettades upp till 900 grader och jag såg nog troligtvist ut som en tomat.

"Oh my gosh .... you love him don't you?"

Thats it! Jag var avslöjad. Mandy kände mig alldeles för bra för att kunna gå på en lögn.
Jag var bara helt tyst och tittade ner i golvet.

"M , you need to tell him, he's your best friend. He will understand"

"And thats the problem. He's my best friend. You can't have feelings for your best friend. I can promise you guys that he will think that im going insane if i tell him the thing that in NEVER going to tell him."

Em suckade.

"But you can't go around like this your whole life and pretending that everything is just perfect"

"Yeah and that's exactly what ive done for years"

"Wait? How long have you been in love with him"

"I dont know ..... not so long i guess."

"Okey Mia i can't stand this. You need to tell him now"

"Tell who?"

Kevin kom fram till oss.

"No one, just girl talk" sa Mandy och flinade.

"Haha, Mia whats wrong with you. You look like you just ate 100 tons of tomatoes"

"Am i really so red?"

"Yeah kinda. No im just kidding, you look cute"

Kevin är alltid så sjukt gullig. Om jag och Joe småtjaffsar så är han alltid på min sida.

"Taaaadaaaa , happy birthday M"

Alex,Garbo,Jack och John kom emot oss med Joe och Nick bakom sig.

"Congratulations my favorite girl!"

John sträckte ut sin armar för att ge mig en stor kram. John är den jag har kommit närmast med från bandet.
Det liksom klickade direkt första gången vi såg varandra. På ett vänskapligt sätt alltså.

"Hi JT" sa jag och besvarade kramen.

Sjävla festen var faktiskt helt okej. Allting gick som det skulle och i slutet så satt vi uppe på övervåningen och pratade om allt möjligt ifrån Jonas Brothers till skolan.

Nu hade killarna kommit till ett mycket allvarligt samtal om New York Yankees senaste match. När killar diskuterar sport så är det blodigt allvar. De är helt insatta!
Jag såg hur Mandy blev less och sa:

"Oh come on guys, im soooo bored. Let's do something fun like ....... play Truth or Dare?!"

"Mandy we are not 6 years old"

"And? Come on , like old days!"

Sanning eller konskekvens har alltid varit lite av en "tradition" för oss. Men nu så kände jag att vi faktiskt var lite för stora för att leka den leken.

"Im in!"

Joe räckte upp en hand. Jag tittade lite smått chockar mot honom, men han log bara.

"It can be fun. Like Mandy said.. old times!"

Joe ställde sig brevid Mandy. "Anyone else?"

"I think that Joe and Mandy are right, Im in"

Nick tog också deras parti. Nu verkade det som om de hade lyckats övertala alla förutom mig. Allas blickar vände sig mot mig nu.

"Okey okey, im in."

"Yeeeah go Mia-Leeeee"

Jag gav honom en mördande blick.

"Youre always so boring. Goooooo just typical,normal and boring "Meeeaaaaah"

Jag drog honom i örat.

"Outch..Okey... Go Mia! Are you happy now?"

"I've never been happier before Joey-Joey-Joey-Joooe"

"Watch out Leeee!"

"Okey... can you guys stop now?"

Mandy drog oss isär men gav mig en blinkning. Gosh att hon alltid ska hålla på såhär.

"Sorry, let's start now. Nick can you go n get a bottle?"


to be continued ...........

Authors note:
Så Mia börjar alltså få lite känslor för sin bästavän. Huh?
Kommer Joe någonsin att få reda på det och skulle han i sånna fall känna likadant?
Och "Truth or Dare" (Sanning eller konsekvens) ... vad kommer det att leda till?

Många frågor och många svar ... som kommer senare

Så fortsätt att följa ficen och fortsätt med era kommentarer så ligger det snart ute ett nytt kapitel

isa

"Hello?"

"Joe.. its me"

"Lee? Its 3 in in the freakin morning. Why are'nt you asleep?" sa Joe sömnigt.

"I don't know, a bad dream i guess ..."

"Then come over. I think that the outer door is open"

"I'll be there in a minute"

Jag letade fram ett par mjukisbyxor och en tjocktröja som jag drog på mig. Jag hittade även en godispåse jag köpte igår. Joe skulle nog bli glad om han fick den, ett tack för att jag väckte honom så tidigt.

Jag smög tyst ned för trappan för att inte väcka mina föräldrar som låg och sov tre rum ifrån mitt. Försiktigt så stängde jag ytterdörren och gick över tomten mot Familjen Jonas hus.
Joe hade rätt, ytterdörren var olåst så jag smög in och brydde mig inte om att tända lampan.
Det var ganska så ljust ute och jag hade gått i den här hallen så många gånger att jag kan varenda centimeter utantill.

När jag kom in i Joe´s rum så satte jag mig vid hans skrivbord. Han sov fortfarande och hade inte märkt att jag hade kommit in i rummet. Jag kikade runt lite. Som vanligt så hade han inte städat så det låg lite kläder,pennor,böcker utspritt. Brevid fönstret låg hans gitarr och några notpapper på golvet. Jag stoppade godispåsen jag hade med mig på skrivbordet och gick sedan och hämtade gitarren.

"Every night in my dreams, I see you, I feel you. That is how i know you go on"

Versen på en av de bästa låtarna som någonsin hade skrivits. Celine Dion är en gud!

"Exactly what are you doin?"

Jag ryckte

Joe reste sig upp och tittade på mig. Hans ögon var halv öppna, och han hade ingen tröja på sig.

"Just playin'"

"Aha , and the clock is like .. hm half past three?"
Väckarklockan på hans nattduksbord var 3:40 am.

"Yeah but you were asleep and I didnt want do wake you up so i just......-"

"Haha and you thought that the guitar playing would not wake me up?"

"Um, you know ..-"

"Its cool Lee, but i think that you should sleep a little, come and lay down next to me"

Han log, men såg inte ut att vara riktigt vaken än. Jag tog av mig mina mjukisbyxor och min tjocktröja och la ned dom på stolen jag satt på. Jag hade ett sovlinne och ett par korta shorts under.
Jag kröp försiktigt ner i hans säng som jag hade sovit hundratals gånger i. Joe hade nog redan somnat om så jag stängde mina ögon och försökte ta mig till drömmarnas värld. Jag kände mig alltid så trygg i hans närvaro.

"JOE COME DOWN AND EAT BREAKFAST"

Frankies röst hördes ända upp till rummet. Jag tittade på väckarklockan och såg att den var 11 på morgonen.
Joe låg naturligtvist fortfarande och sov, men jag hade legat vaken i sängen ett litet tag.
Jag bestämde mig för att inte riktigt väcka honom än så jag tänkte ligga kvar en liten stund i sängen.

Jag kände hur Joe vände sig om och stoppade en arm runt mig. Han flyttade lite närmare och jag kände hur hans hår nuddade sidan av mitt huvud. Doften av hans hår som han måste ha tvättat igår luktade nytvättat och fräsht.
Han sov nog fortfarande, och har ingen aning om vad han höll på med.
Men jag insåg nu att det här var det bästa känslan som fanns. Att få hålla om och känna lukten av Joe. Det känns inte ett dugg konstigt alls. Min bästa vän är underbar, han alltid på ett så bra humör och har de mest meningslösa skämten som ändå fast de är dåliga får vem som helst att skratta. Han har världens godaste hjärta och familjen och vännerna betyder allting för honom.

Jag skulle inte byta ut honom mot någonting alls i världen, han är min andra halva  .. brodern och syskonet jag aldrig har haft. Och jag kan också medge att det inte bara är hans insida som är fantastisk, utan hans utséende är inte heller en besvikelse. Man verkligen drunknar i hans varma nötbruna ögon.

"Joseph Adam Jonas why are always so hopeless?, the breakfast is rea-"

Denise stod i dörröppningen och tittade på mig.

"Oh Mia are you here?"

"Yes Mrs.Jonas. I could'nt sleep so I called Joe and he said that I could come over"

Hon log och satte sig på sängen där jag och Joe låg.

"You're always welcome here Mia and you know that"

Hon klappade mig på kinden. Denise måste vara en av de mest godhjärtade kvinnorna i världen. Jag var alltid välkommen här och hon hade rätt, jag visste det.

"But now I think its time to get wake up this little sleepyhead"

Hon ställde sig sedan upp för att gå över till Joes sida av sängen.

"Joe!" sa hon.

Jag hörde hur han mummlade något tillbaka till henne.

"Joseph its time to wake up now"

"Mmmm"

Det var gränsen för Denise. Hon tog tag i täcket och drog av det.

"Eeey? What are you doin'?

"Its 11 pm and the breakfast was ready for like 20 minutes ago"

"I can eat later"

"No mr, youre going up now. And I think Mia is waiting..."

"Mia?"

Han såg ut att tänka efter ett tag. Men kom sedan på.
Jag såg hur hans kinder blev lite röda för han måste ha kommit på vad han gjorde.

"Oh sorry" och släppte mig.

Jag kände själv hur mina kinder hettades upp. Jag började genst frysa lite.

"I'll give you 5 minutes. 5 minutes or no breakfast at all" sa hon strängt och pekade på Joe som såg chockad ut.

"And what about Miss.Richter?"

"Its not her fault that your last name is lazy " Hon vände sig om och gick ut ur rummet.

Jag ställde mig upp för att leta reda på mina kläder.

"Don't look , im changing" sa jag och försökte få på mig mina byxor.

"Okey mam, but what happens if I unfortunately happen to look?"

"PERV!"

Han gav ifrån sig ett skratt. "I've seen you naked like ..... 100 times?"

"Yeah but that was like 15 years ago perv!"

"You are always so silly, you know... I can change in front of you. I don't care and I know that you don't either."

"But you're a guy, its not the same thing"

Jag hörde hur han suckade.

"Are you done yet? frågade han lite irriterat

"DON'T LOOK!"

"Okey wait , im just searching for my camera...."

"JOE!"

"Haha...."



Authors note:
Tredje kapitlet , woho!
Haha Joe är ju alldeles för härlig, min lilla jboy!

Mia som person kommer ni att få lära känna mer och mer för varje kapitel, hon är en ganska glad tjej som inte egentligen har så många beskymmer. Det kan nu verka ganska segt i början, men jag var tvungen att börja berättelsen när de var så unga för att det skulle bli en bättre inblick på deras tidigare liv och för att det skulle bli en lite bättre början så att ni förstår lite mer. Men ficen kommer inte att stanna på 16 års ålder utan vi kommer att "mova" lite framåt .... snart ;)

Och imorgon så är det äntligen slut på denna jobbiga vecka och dags för lite helgmys!
Jag kommer nog troligtvist inte att vara hemma så mycket i helgen, men kommer nog att lägga upp 2 eller 3 delar om ni har tur.

Hoppas ni har det bra , och tack för era underbara kommentarer =)

Godkväll
Isa

I will be right there for you 'til the end
The end of time
Please be mine

Alla applåderade och klappade händerna.
Det här var första gången jag var på en Jonas Brothers konsert. Det var cirka 200 personer i publiken och den största delen bestod av tonårsflickor. Brevid mig stod hela familjen Jonas. Vi stod backstage och väntade på att killarna skulle komma på en snabb drickpause. Det verkade gå bättre och bättre för killarna och de har haft ett antal spelningar som förband och lyckats skaffa sig ett skivbolag - Columbia Records.
De släppte sin första skiva förra veckan, och jag måste erkänna att de var helt fantastiska live. Nog har jag ju hört Joe och Nick småsjunga för sig själva och Kevin när han ibland sitter och plingar på sin gitarr men jag har faktiskt aldrig tänkt på att de var ett så bra rockband tillsammans. De var så söta när de stod där på scenen och det var verkligen inte bara jag som tyckte det. Utan varannan sekund fick man höra "I love you Nick", "You´re so hot Joe" eller "Kevin marry me". Men killarna såg bara roade ut och vinkade någon gång tillbaka så att tjejerna blev helt hysteriska. Det var helt galet!

Nu så klev de när från scenen och gick mot oss.

"Here´s our gigantic rockstar boys" sa jag och sträckte upp min arm för att göra en "High five" med Joe.

Han skrattade

"So what did ya think, was it any good?"

"Yeah it was okey i guess- Okey no haha it was amazing, you guys are so talented. I did´nt know that you were so good live"

Jag gav alla tre en stor kram.

"Thank you Mia! We are so glad that you liked it" sa Nick och kramade mig igen.

Mr.Jonas kom fram

"I think its time for your last song boys, get up on stage now and rock out the last mintes" sa deras pappa.

Kevin visade tummen upp och de började små springa mot scenen igen.

"Now it´s time for our last song and our first single. Im sure you know what song im talking about"

Gitarr introt började.

'Mandy used to be that girl
The one that never said a word
But she only sang
S Club 7 and all those boy bands
Now it's been a few years
It looks like things have changed
Now she's mine and I want to say


Mandy always laughs when I act stupid
I am unaware that I'm a nuisance
With her it's never wasted time
Mandy always knows exactly what I'm
Thinking and she's always on my mind
And now, I'm never gonna let her go
Cause Mandy always knows


Mandy always tells the truth
Even when it's hard to do
And she always understands
Even when it don't make sense
Even though she is the blonde
I'm the one that feels so dumb

When I have a problem
I'm sure that Mandy knows
When I'm feeling lonely
I'm sure that Mandy knows
When everything's crazy
She's always there for me
And I'm sure that she knows
I'm never ever gonna let her go'

Mandy är en väldigt nära vän till mig och killarna. Hon går i min parallell klass och vi har känt varandra sedan vi var små. Hon är inte lika tajt med Nick,Joe och Kevin som jag är men vi har umgåtts mycket all de här åren och hon är en riktigt bra vän till alla oss. De skrev låten när hon satt i samma rum och vi kunde inte hålla oss för skratt en ända gång. Först så gav Nick förslaget att skriva en sång om mig, men jag vägrade. Så de frågade Mandy istället.

"Thank you! We had so much fun, we love you guys. You´re  the best fans in the world"

De bugade och begav sig sen av från scenen.

"So I guess were done?" sa Joe med sina bröder bakom sig.

"Oh you were so good"

Denise kramade om sina pojkar.

"I´m so proud of you"
"
Thank you mum"


"Why are you smiling Joey-Joe?"

"Because!! Mia-Lee!"

Han underbara bruna vackra ögon lyste upp och hans söta smile sträckte upp sig i hans ansikte.

"Are you happy because of the concert worked out so fine .. or maybe cause that girl in the ice-cream shop just waved at you?"

Han såg lite drömmande ut.

"No... What? No is not that" sa han hastigt men släppte inte blicken ifrån glass baren.

Nick,Kev,Joe och jag på ett café i staden och tog en liten "efterkonsert fika".
"Yeah sure"

"I think that someone have Mr.Jealously on visit"

"Me? Jealous? Of her? Haha yeah sure,  excuse me Joey-Joe but I can get whoever I want. I have an waiting list with thousands of hot boys who ALL want ME" sa jag och petade han på kinden.

Jag räckte ut tungan åt honom.

"But Joe. Last week Mia told me about her boyfriend Fred--"

"WHO?" han avbröt Frankie

"Frank, he´s not my boyfriend. We just ate lunch one time, nothing more"

"Who is it? Does he go at our school. Have I met him.?

Det är exakt vad han har sagt om alla killar jag har träffat. Visst han är som en bror till mig men ibland är han lite överbeskyddande. Jag brukar inte alls bry mig om alla tjejer han träffar och dejtar

Jag stoppade min arm runt hans axlar.

"You can take it easy Joey , cause im NOT dating someone right now and if I would, you´ll be the first to know"

Han smajlade igen, han var så otroligt söt när han log och speciellt när han log mot mig.

"And what about me?" frågade Nick retsamt

"Yeah and ME?" la Kevin till och de båda skrattade.

"Gosh, you guys know that I am Mia-Leeeees favourite and i am always the first choice cuz im the most awesome guy in thaaa hole world"

"Haha you´re still calling her Mia-Lee?"

"YEAH HE CALLS ME THAT , AND ITS SOOOO ANNOYING" sa jag irriterat

Alla tre skrattade.

Han flyttade lite åt sidan för att lägga sina armar runt mig och ge mig en stor kram.

"But you are my Mia-Leeeeeeeeeee"

"Joe.Get.Off.NOW!"

Jag kände hur han började kittla mig.

"JOE STOP NOW HAHAHAH"

"No"

"JOSEPH ADAM JONAS, PLEASE STOP TICKLE ME"

"I said no"

Han kittlade mig mer, och jag kände hur skrattårarna rann. Jag har alltid varit svag för kittling.

"GUYS PLEASE HELP ME!"

"No girl haha, you're on your own!"

"I HATE YOU ALL!"

"We love you tooooo Mia" sa Kevin och gjorde ett retsamt smajl.

"Haha seriously Joe get off haha i can´t breath"

"Only if you say that im so the most awesome,amazing and lovely person in the universe"

Så otroligt typiskt Joe. Han älskar att höra hur otroligt fantastisk han är.

"Never!"

"Say it ... or"

Han kittlade mig hårdare. Nu stod jag inte ut något mer.

"Okey Okey haha, you win. You are the most awesome,amazing and lovely person in the hole universe"

"Say it louder Miss.Richter!"

"JOE JONAS YOU ARE THE MOST AWESOME,AMAZING AND LOVELY PERSON IN THE HOLE UNIVERSE"

Han släppte mig, och klappade mig på huvudet.

"Thats right babe , thats what I wanna hear"

Jag smällde till honom i magen.

"I promise, you're gonna pay back for this"

"I cant wait" sa han och blinkade.

---

På vägen hem så pratade vi om min och Joes födelsedag som snart närmade sig.
De känns helt otroligt att vi snart hade känt varandra i hela 17 år.
17 fantastiska år!

"Yeah , Lee lets have a party together, like last year?"

"Um haha, i dont know if i want to have a big party"

Fester och partyn är det bästa jag vet... förutom när det är fullmåne då. Det tar första platsen. Men partyn är alltid kul. Men förra året var våran fest lite för livlig. Det kom alldeles för mycket folk eftersom Joe bjöd in nästan från sin gamla Elementary School. Just nu så är han hemskolad för att han har ganska mycket med sitt nystartade band med Nick och Kevin. Själv så går jag i ett vanligt High School som helt enkelt duger. Jag får ju inte träffa Familjen Jonas lika mycket som förut nu när de har så mycket med bandet men vi ses då och då som till exempel nu.

"I mean, not a big-big party , maybe only we four and Mandy, and the band"

"That sounds okey , but Em is coming to"

"No problem for me"

Nick kom med idén att vi kunde ha en slags "sleeppover". Jag var heltänd på det. Det skulle vara som gamla dar då vi satt uppe på killarnas rum hela nätterna och spelade TV spel och bara hade det kul.

"Awesome!"

"Just like old days"

Joe tog fram sin mobiltelefon. "I can text them now"

När vi närmade oss våra hus så sa jag hejdå och började gå mot ytterdörren

"Hi Darling! Did you have fun?" sa mamma när jag kom in i köket.

"Yes, mum they´re so good. You need to come to a gig"

"I think that they have their parents talent"

Jag har bara hört Denise sjunga när hon nattade Nick när han var liten, och Mr. Jonas när han nynnar i köket.
Men jag visste att de länge hade hållt på med musik. Det var faktiskt Mr. Jonas som lärde mig de ackorden och få låtarna jag kunde spela.


Authors note:
Inte det bästa kapitlet precis, med ja själva berättelsen är fortfarande lite "inledande" haha eller något.
Just nu så utspelar det sig innan Jonas Brothers blev så där kända. De har nyligen skapat bandet, släppte nyss sin första skiva och är förband åt artister och har lite små spelningar och gigs lite här och där. Joe är 16 (fyller 17) , Kevin 18 och Nick fyller 14.

Så just keep comment , och säg vad som var bra och dåligt och så får ni hoppas på ett lite bättre kapitel nästa uppdatering för då hoppas jag att skolan har lugnat ner sig lite.

Isa

A few years earlier.......
____

"Close your eyes"
Jag stängde försiktigt ögonen.
Jag litade på honom. Han tog sina händer på mina axlar och bad mig gå framåt.
"Where are you taking me?" frågade jag.
"Na na na its a surprice Mia-Lee" sa han och skrattade.
"You know i hate when you are calling me that"
"I know, and that´s why I call you that Meeeah Peeeah"
Jag suckade. Han skulle alltid vara så hopplös ....
"Okey haha that was worse Joey-Joe"
"Stop calling me that" sa han och lät lite smått irriterad
"Haha then you know how it feels"
Han gick nu snabbare och tryckte låte hårdare med händerna.
"Ouch!"
"We are almost there" sa han och lät lite otålig.
Vi gick lite längre och sedan stannade han upp och sa:
"Now you can open your eyes"
"God , Joe our parents are going to be wor- ..... Oh my God .... so... so b-beautiful"
När jag öppnade ögonen så stod vi ute på en brygga vid en sjö som inte låg så långt ifrån våra hus.
"I know" sa han och tog min hand "Sit down"
Jag satte mig brevid honom men kunde inte få bort ögonen från den underbara månen han hade tagit mig till.
Den lyste upp hela området.
"It´s amazing ,right?" frågade han mig och la sig ned på rygg med händerna bakom huvudet.
"Yeah totally. I´ve seen the moon many times but this moon. Or i know its always the same moon but haha its so beautiful and so big tonight."
"So you are not scared?" han vände sig mot mig och flinade.
"Scared? Scared of what? Joe i´m 11 years old"
"And? Im older than you and I know that you are afraid of the dark Mia"
"Joe you are only 9 hours older than me.And that was like 5 years ago, im not af...-"
"BOOOOOOH"
Jag skrek till.
"Hahaha so you are not afraid huh?"
Han skrattade så mycket så att han var tvungen att sätta sig upp igen
"Jerk! That was so unfair"
"It was not, i showed you the beautiful moon and .." försvarade han sig
Jag skrattade och sa:
"Haha its alright , haha calm down"
"So yo're not angry?" frågade han och gav mig en lite orolig blick.
"Of course im not angry Joey-Joe , you are my first and best friend and i´ve known you for nearly 12 years and I love you Joseph"
Han log.
"I love you too Amelia"
"Don´t call me Amelia" sa jag och slog han löst på benet.
"Don´t call me Joseph"
"But your name is Joseph"
"And your name is Amelia"
"But its not the same thing, my dad named me Amelia and ....-"
Han stoppade sin hand för min mun och skrattade.
"Now i think it´s your time to calm down... Mia!"
Jag drog bort hans hand.
"Thank you for spelling my REAL name right for once" sa jag och flinade
"No problem. Ill do anything for you Mia-Lee, lets go back home. I think our parents are worried now"
Så vi satte oss upp och gick.

---

Amelia Richter.
Eller Amelia Lynette Richter om man ska vara noga.
Men jag föredrar Mia. Bara Mia.
Det är faktiskt bara mina farföräldrar och min rektor som kallar mig för Amelia. Och mina föräldrar, när de är riktigt arga på mig. Annars så är det bara Mia. Om man inte räknar med min bästa vän Joe´s fruktansvärda smeknamn.
Joe har jag förresten känt ända sedan jag föddes. Mina föräldrar flyttade till ett hus i Wyckoff i staden New Jersey 1 vecka innan jag föddes. De bodde granne med en liten familj som hette Jonas. Familjen Jonas eller faktiskt bara Mr. Paul Kevin Jonas hjälpte min pappa med att flytta in eftersom mamma var höggravid och våra släktingar och gamla vänner bodde flera mil ifrån oss. Mr. Jonas fru Denise var i samma vecka som min mamma så de två satt och gjorde sig bekanta i Jonas hus. Lilla Kevin ville såklart hjälpa sin pappa med alla flyttkartonger.

En vecka senare,den 15 Augusti år 1989 föddes lilla Joseph Adam. Och 9 timmar senare så var det mammas tur att få sitt första barn Amelia Lynette. Redan andra dagen efter förlossningen så fick jag och Joe ligga i samma säng.
Åren gick och jag och Joe skildes aldrig åt. Vi var som tvillingar, aldrig den ene utan den andre. Jag hade ingen annan "riktig" kompis. Jag tyckte inte om att vara med tjejer. De var så mesiga för med Joe så fick man aldrig en lugn stund. Han verkligen visade mig det jag trodde var världen, som egentligen bara var kvarteret och lärde mig "killgrejer" och saker tjejer aldrig skulle komma till tanke på att göra. På helgerna så var det alltid Jag,Joseph,Kevin och så småning om så kunde Nicholas också börja vara med oss. Men närmast var alltid jag och Joe. Vi är nu 16 år och inte ens starten på brödernas band kunde hindra oss. Vi två är och kommer alltid att vara tillsammans. Bröderna Jonas är mina bästa vänner inget ska förstöra för oss, för det går ju inte .... eller?


Authors Note:
Ficen börjar dra sig mot sin början , jippi!
Det här första kapitlet var faktiskt också lite "introduktion" men det följande kapitlet kommer troligtvist inte att vara det. En ny del kommer förhoppningsvist imorgon eftermiddag men jag kanske blir mer peppad på att lägga ut om ni kommenterar, för era kommentarer gör verkligen min dag! Man blir verkligen happy och mer skrivsugen av att se era söta kommentarer.

Jag har fått lite frågor om vem tjejen i headern är. Jag kan säga att det är skådespelaren Bethany Joy Galeotti som spelar Haley i tv serien One Tree Hill. Men varken Haley eller Bethany har någonting med denna ficen att göra. Om ni har läst fanfics på Jonas Brothers Fanfiction Archive så ser ni nog ofta på presentationerna att folk brukar lägga ut "headers" till sina fanfics och jag tänkte att jag kunde göra samma sak och därför göra något litet collage eller något. Så "Haley/Bethany" ska alltså "spela" Mia i den här berättelsen.

Aja , hoppas att ni uppskattade det nya kapitlet och kommenterar som galningar!
(Var berädd på att det kan vara lite småfel eftersom klockan typ är 12 nu och jag är dödligt trött efter en lång och jobbig basket dag)

puss
Isa

Joe Jonas....

Det är det namnet som får småflickors hjärtan att slå tusen gånger snabbare
Det är det namnet som nästan finns med på vartenda skvallertidnings omslag
Det är det namnet som trycks på tusentals tröjor
Det är det namnet som är "trending topic" i alla skolor
Det är han som är en av världens kändaste tonåring nu

Men sanningen är att jag inte känner och aldrig kommer att lära känna den "Joe Jonas"
Eller kanske .....
För att den Joe jag känner är inte bara en världsberömd sångare i ett av världens populäraste band.
Nä för mig är han bara gamla Joey-Joe. Den där glada, roliga killen med ett hjärta av guld som kunde få vem som helst att skratta.
Den Joe som jag praktiskt taget har känt hela mitt
Han var min första vän
Min bästa vän
Mitt livs kärlek

- Mia

---

Lilla Kevin gick in rummet
Han började gå mot den stora sjukhussängen med sin pappa bakom sig.
Han stannade upp.
Hans mamma märkte att det och log mot honom och sa:
"Kev , come here and hold your little baby brother"
Han gick sakta framåt och satte sig sedan på sängkanten brevid det lilla nyfödda barnet.
"Say hello to little Joseph Adam"
Det lilla barnet hade nötbruna vackra ögon. Några mörkbruna hårstrån fanns också på hans huvud.
Kevin rörde försiktigt på hans kind
"His cheek is so soft" sa han och tittade upp på sin mamma.
"Do you want to hold him?"
"Yeah"
Hon lyfte försiktigt upp lilla Joseph som låg på hennes bröst och satte honom i Kevins utsträckta armar.
"Is he asleep?"
Hon nickade.
Kevin böjde sig fram för att lukta på honom
"He smell so ....... clean"
"Clean?" Frågade Denise och skrattade
"Yeah, but he is cute"
Kevins pappa kom fram och tittade på sina söner.
Han log och tog sedan upp väskan som låg på golvet. Han grävde efter någonting.
"What are you looking for honey?"
"The camera , i want to take a photo on my beautiful boys"
Kevin log mot kameran.
Joseph rörde lite på sig och började sedan gråta.
"Mum why does he cry?"
"Its nothing , babys does cry alot sweetheart"
Han strök försiktigt bebisen på huvudet.
"You don´t have to cry little bro, i will always be there for you little Joey.... forever and always!"


Authors note:
Såja , nu är epilogen till min första fanfic ute. Känns ganska bra faktiskt.
Första delen av själva ficen är nog ute imorgon eller på söndag

xoxo isa