"Then i guess that i'll see you tomorrow M?" Rachel la sina armar om mig.

Hennes nya parfym doftade väldigt starkt. Så jag var tvungen att rynka lite på nästan och försöka andas så gott som det gick.

"Yeah of course Rach"

Hon släppte taget om mig "Good! then I call you tomorrow morning before school. Wait what do you have first? History right?

Borta vid vägen hördes bussen som nu var påväg till den lilla skolhållplatsen.

"Aha , but I need to go now, the buss is here. See you tomorrow, bye"

Hon började gå mot sitt håll. Hon bodde så nära skolan att hon inte behövde ta skolbussen.
Jag sprang för att hinna till bussen och tog fram mitt skol ID kort som jag egentligen var väldigt missnöjd med. Det ligger en förbannelse över ID kort. Man lyckas aldrig att se bra ut på dem. Men man var tvungen att ha korten för att få åka med bussen så jag visade upp kortet för chauffören som nickade ointresserat och jag satte mig på en tom plats längst bak. Efter mig så kom några av mina skolkamrater och några bekanta ansikten jag hade sett på bussen förut.
Jag tog fram min Ipod som jag nyligen hade laddat med nya låtar med mina idoler Celine Dion,Whitney Houston, Bonnie Tyler och Mary J Blige. Jag har aldrig varit så intresserad i Rock och RnB som många av mina kompisar, utan för mig så har alla klassiska sångerskor med otroliga röster legat på toppen i flera år.

Bussen rullade framåt och vi var snart på väg till korridoren där jag och några utbytesstudenter bodde. Fast jag inte var utbytesstudent från något annat land så bodde jag där. För jag hade ju ingen annan stans att bo nu när jag studerade här i San Diego. Det var ganska så tyst på bussen, alla måste nog vara utmattade efter den långa skoldagen vi hade idag. Onsdagar är de jobbigaste för alla klasserna på hela skolan. När bussen stannade utanför den stora byggnaden så gick ett 10 tal elever ut från bussen inklusive mig och in genom den stora ytterdörren. "Korridoren" var ungefär som ett stort hyreshus där flera 100 elever bodde.

Vi är så många att vissa blir tvugna att dela rum. Min rumskamrat heter Marielle Mc Adams och kommer ifrån ett litet område utanför Manchester i Storbrittanien. Vårat rum ligger högst uppe i byggnaden så jag får ta hissen upp för att det inte ska bli allt för utmattande och ta så mycket tid bara för att ta sig in och ut från rummet.
Jag var helt slut när jag tog tag i det silverfärgade handtaget och vred ner det för att öppna dörren.

"Hello Amelia"

Marielle satt vid hennes skrivbord och gjorde jobbade i något grönt häfte.
Hon kallar mig Amelia även fast jag har bett och tjatat på henne att kalla mig Mia. Hon är som sagt från en engelsk familj. Inte bara engelsk utan också en väldigt gammeldags engelsk familj. Uppförande och attityd är det viktigaste hon vet och hon gillar inte att tala till folk via smeknamn eller egentligen bara vanliga förnamn.
I början kallade hon mig Miss Richter som alla mina lärare men det lyckades jag få henne att sluta med. Men det blev då Amelia i alla fall.

"Hi Marielle" Jag slängde min skolväska på golvet vid sidan av dörren och slängde mig ner på min säng. Det var så skönt att bara få lägga sig ner och slappna av.

"Did you have a good day Amelia?" Hon tittade inte upp från böckerna.

"Yeah it was okey"

Om några dagar hade gått ungefär ett halvår sedan jag bestämde mig för att studera här på andra sidan landet.
Jag ska faktiskt inte gnälla, jag har det ändå rätt så bra här. Första platsen på bästa sakerna så vinner värmen.
Men jag hart även nya underbara vänner och lärare som verkligen har fått mig att känna mig välkommen.
Jag ljuger inte. Jag trivs verkligen här i Kalifornien och i San Diego. Jättemycket.

Såklart så hade jag inte släppt kontakten med min mina nära och kära. Mamma och pappa ringer nästan varje kväll och frågar hur jag har det även fast jag varje gång svarar att jag trivs, och jag har inte heller tappat kontakten med Mandy,Nick och Kevin. Till och med lilla Frankie tar sin tid och ringer till mig ibland.

De verkligen bryr sig och är jätte glada över att jag har lyckats få mig en plats på den här skolan. Även fast den ligger tvärs över landet. Men jag hade turen med mig. För annars skulle jag inte ens ha kommit in här.

När jag den kvällen kom hem från ...ja .. ni vet vad. Så var jag så frustrerad. Så frustrerad att jag inte visste om jag var arg eller besviken och ledsen.
Jag märkte inte ens det lilla vita kuvertet på min säng som jag oturligt nog lyckades sätta mig på så det blev alldeles skrynkligt. Så jag tog upp det och tänkte att det säkert bara var vanlig reklam eller att jag hade fått en tid hos tandläkaren eller någonting liknande. Men jag bestämde mig i alla fall för att öppna det vita kuvertet. Utan att först läsa vem det var ifrån.
Jag minns tydligt minnet när jag såg rubriken och de första meningarna i brevet.

'We are pleased to inform you that you have been accepted at Patrick Henry High School in San Diego"

Mitt hjärta hoppade runt ett varv. Jag tänkte att jag måste ha läst fel. Hade jag blivit antagen... nu?
Men jag hade ju bara skickat in en collage ansökan, inte om High School.
Jag läste sakta igenom resten av brevet.

"Term begins on August 18"

18 Augusti.
Jag gick fram till min kalender och tittade. 18 augusti var dagen efter. Men innan jag han tänka vidare så hörde jag då att det knackade på min dörr och min mamma kom in utan att vänta på svar.

"Hi Mia! did you have a great time with Fra..- Oh so you have opened it" sa hon och gav mig ett magert léende.
Hon kom sakta fram till mig. "So what do you say Mia, you want to go right?"

"It was you" sa jag och tittade stelt på henne.

Mamma tittade förvånat på mig, men inte tillräckligt förvånat för att jag skulle gå på det. Hon måste ha sätt på min blick att jag inte trodde på henne.

"Okey honey, I signed you up. But I know that you wanted to go on that kind of school and I started to search on schools on internet and found these school and called the principal and yeah ... you know. You don't have to go if you don't want to Mia. Im not forcing you. And I know that you have all your friends here and school....."

Jag tänkte efter. Em, Mandy, Nick, Kevin , Frankie, Mr & Mrs Jonas, mamma, pappa. Hur skulle jag klara mig utan dem. Min familj och vänner som alltid ställer upp för mig. Inte skulle väl jag kunna flytta till andra sidan landet och skilja mig från dem. Och ..... och Joe. Då kom den. Den där varningen när jag tänkte på Joe. Det var som att en röst hade sagt åt mig att det var extrem fara. Att Joe var en fara. Plötsligt så fick jag en stor lust att flytta enda bort till Kina bara jag kom bort härifrån.

"I want to go"

Jag tittade mycket seriöst på henne. Jag faktiskt väldigt förvånad över mitt plötsliga beslut, men det kändes så rätt. Det lite mer roliga var att det var detta som var det första jag tänkte på när jag var på väg hem från ... ja ni vet fortfarande vad. Att jag ville prova söka till en skola i en annan stat.

"Mia are you sure?" mamma tittade oroligt på mig.

"Yes mum , im totally sure. I think that it could be really fun and actually really exciting"

Hon svarade inte, utan la sina armar om mig och gav mig en riktig mamma kram. En sån där mjuk och trygg mamma kram som visar att allting kommer att ordna sig. Det var precis det som jag behövde in den stunden.

Så redan morgonen efter så ringde pappa till rektorn på Patrick Henry High School och bokade en flygbiljett till mig som bara gick några timmar senare. Så nu är jag här. I Kaliforninen, San Diego.

Och sedan den där hemska natten har bara gått åt det rätta hållet.

Authors note:
Here it is , a new chapter!
and nej , its not slut ;)

En ny del väntas komma någon gång nu i veckan!
Så fortsätt kommentera med era underbara åsikter och gör mig riktigt glad

håll även koll på vissa stavfel , var väldigt trött när jag gick igenom rättningen.

besök även min officiella blogg www.isaponturo.blogg.se och lämna gärna en liten kommentar där också ;)

/ Ha det bra
Isa P