Joes P.O.V

Vänta nu. Det här kunde inte stämma.
Var hon verkligen seriös, eller drev hon bara med mig?
Nej en sådan sak skulle hon aldrig skoja om, och speciellt inte med mig.

'Over....Over....Over....Over....Over...Over'

Hon kunde inte göra såhär. Inte mot mig.
Jag satt fortfarande kvar på stolen totalt chockad.

Vad hade jag just gjort? Vad hade hon just gjort?
Vad hade vi just gjort?

Amelia Lynette Richter. Min första vän,min bästa vän,min syster, min andra halva. Mia-lee som jag hade växt upp det. Rättare sagt vart oskiljaktig med. Som min mamma badade mig tillsammans med. Som känner mig bättre än vad jag känner mig själv. Det kan inte vara sant. Hon måste vara sjuk eller bara haft en dålig dag.

Inte kan väl hon ... hon ha känslor för mig. Hon sa att hon älskade mig. Mer än en vän.
Såklart så älskar ju jag henne också. Men inte på det sättet. Tror jag.

Jag hörde steg i hallen.

"Whats going on here, who slammed the door?"

Mamma och pappa kom in i mitt rum med Nick och Kevin bakom sig.

"Joseph tell me exactly what you are doing?" sa pappa strängt.

"It was nothing dad, I promise" ljög jag. Alla fyra tittade på mig som att de inte trodde alls vad jag just hade sagt.

"We're not dumb Joseph. We heard voices. Loud Voices."

"Please just go! I wanna sleep and right now you guys are disturbing me" Jag drog mig upp ur sängen och gick  fram till dörren med hårda steg tag i dörrhantaget för att stänga "So please go away?"

"But keep it quiet son" Det var det sista jag hörde innan jag stängde dörren.
Jag slängde mig ner på sängen och drog kudden över huvudet. Jag behövde få prata med henne igen. Men det skulle väl sluta i utskällningar och bråk som det hade gjort nyss. Fint... nu var min natt förstörd.

Allt tänkade och alla funderingar tog kål på mig. Inte förän efter 1 timme kunde jag äntligen blunda och försöka få mig lite sömn. Men precis när jag hade slutit mina ögon så knackade det på dörren "Joe are you awake?"

"No" sa jag irriterat

Men handtaget for ner och dörren gled och sidan. In kom Kevin.

"I need time for myself, thanks!" sa jag surt och pekade mot utgången.

"You can have that time later  'cause now it is time for some talking little brother"

Jag suckade. Jag hade inte alls lust med något mer prat. Mitt senaste seriösa samtal hade slutat katastrofalt och med mitt första riktiga bråk med en av mina närmsta.

"So Joe, can you tell me what's going on? Nick said something about Mia"

"Believe me Kev, its nothing. Just an ordinary argue you know" sa jag och försökte klämma ut mig ett kvavt skratt som jag egentligen inte menade. Jag tittade bort mot fönstret.

Men sedan kände jag hur en arm la sig runt mina axlar.

"Joe look at me" sa han lugnt med en äkta broder röst.
Utan att jag egentligen ville så vände jag  mitt huvud och tittade på min storebror. Min blick fästes inte direkt någonstans utan jag ville visa att jag inte var intresserad av det han skulle säga till mig

Han verkade inte inte bry sig alls.

"You know Joe. Im your brother, and i'll always be. Nothing can change that. The day you were born i swore that I will always be there for you. And i've always been right?"

Jag lyssnade på vad han sa. Men sa ingenting. Alla de känslor som var fyllda inom mig nu bara vred sig runt i kroppen och jag hade inte lust att säga eller göra någonting alls. Helst så ville jag bara lägga mig ner,sova, och låta tankarna reda ut sig själv.

"But i'm telling you this 'cause you need to understand that im practically Mia's brother to and ive known her my whole life and she's one of my closest friends. I know that im not as tight as you guys are. But enough to make me love her and care about her as my 'sister'.

"Um you're right but she has never told you that she's in love with you, and then kissed you right on the lips, or am I wrong Kevin? Am I wrong?" Min blick var fortfarande inte fäst på honom.

"No you're right but..."

"But what Kev? Please tell me , have you ever been through something like this?"

"No but ..."

"Then i guess that you have nothing to do here Kevin"

Om han inte kunde hjälpa mig med mina problem. Varför var han då här?
Jag lutade mig bakåt mot väggen. Det ända jag tänkte på var att jag behövde sömn.

"Joseph Im your freaking brother! That's why im here. Like I said before, i'll always be there for you. And it is'nt only me. You have Nick and Frankie, Mum and dad, Mia's parents, our grandparents, your friends, our band and of course Mia herself. But you also need to understand that were not only on youre side, 'cause we care about Mia to you know...." Han tittade mig rätt in i ögonen nu.

"So do how many knows about Mia's .... um feelings?"

Han tittade förvånat på mig.

"Only me and Nick i think, but i dont know"

"So you guys have been talking behind my back huh?" sa jag och märkte hur min röst blev mer och mer irriterad.

Kevin suckade.

"No she has'nt told us. We figured out by ourselves. Its kind of obvious. You have always been together"

Han log när han sa det sista ordet.

"Yeah but only in a friends way, not ... not more than friends. Kevin of course I do like her, but not in that way. And I already have a girlfriend and you know that"

Jag försökte hålla en lugn och förstående ton, men fick verkligen kämpa för att inte skrika åt honom. Det här var mina problem,Mias problem inte hans och Nicks. Visst jag har hört det där tjaffset om "Vi är där för dig Joe" och så vidare men vissa problem måste jag väl få klara ut själv utan att ha hela min familj efter mig. De bryr som om mig, och jag bryr mig om dom såklart så varför kan de aldrig lyssna?

"She's not your girlfriend Joe, you guys have been to one date. And I know all this is kinda awkward and stuff but promise me Joe that youre talking to her tomorrow?"

Nu tittade han på mig med sin "Jag är din bror" blick igen.

"Yes Kev I promise you , so can you please just leave me alone and let me sleep just one minute?. Thanks!"

Kevin såg lite irriterad och och gav en lätt suck och himlade med ögonen.

"Whatever you want JJ"

Jag la mig ner i sängen igen och hörde hur dörren stängdes igen. Äntligen så kunde jag få min sömn.

---

Glaset fylldes med mjölk och jag gick till kylen för att ta fram smöret till mina mackor. Vi satt och hade vanlig helt normal frukost tillsammans, jag och min familj.

"Please Frankie eat like a human"

Frankie hade drällt alla sina frukostflingor över hela hans sittplats.

"Why are you in such a bad mood?"
Frågade Frankie och kastade en kellogsflinga på mitt huvud.

"PLEASE JUST STOP"

Alla tittade chockat på mig.

"Whats wrong with you today?" frågade mamma och satte ned stekpannan fylld med nystekt bacon.

Jag svarde inte.

"So have you talked to her yet?"

"Talked to who?" frågade mamma nyfiket.

Jag gav Nick en blick som visade att han inte skulle säga ett enda ord.

Han gjorde som jag ville att han skulle göra. Vara tyst.

Efter frukosten så gick jag upp på mitt rum igen. Jag tog upp gitarren som låg under min säng.
Jag tänkte på den kvällen då Mia kom över.
Då hon satt och sjöng och plingade på gitarren. Hon har en bra röst må jag säga, och jag vet att låten hon spelade betyder mycket för henne, väldigt mycket.
Jag minns också Elise. Lila glada Elise, "lilla snorungen" som jag också kallade henne. Man säga att jag var ganska så svartsjuk när Mia var med henne. Det kändes alltid som om hon försökte ta henne ifrån mig.

Men jag kan inte neka till att jag var ganska självisk, jag hade ju Mia för mig själv 24/7 och ville helst inte dela henne med någon med undantag för mina bröder och kanske Mandy. Vi kunde ha sånna underbara kvällar tillsammans. Bara ligga nere på bryggan och titta upp på månen som hon var så facinerad av. Det går nog inte att räkna hur många skolprojekt om månen som hon har gjort, hon var helt fast.

Det tog ett tag , men nu bestämde jag mig för att ringa henne. Jag kan inte klara mig utan henne.

Jag knappade in nummret till hennes mobiltelefon.
Jag tryckte luren mot örat och väntade på svar.

'Pip , pip , pip'

Hon hade inte på mobilen. Så jag provade att ringa hem.

"Richter Family" svarade Mrs. Richter.

"Hi Mrs.Richter its me .. Joe"

"Oh hello Joe, how are you?" frågade hon glatt.

"Im good thanks, um.. is Mia there?"

Det blev tystnad. Obehaglig tystnad. Jag hörde hur hon ville säga något men hon hejdade sig lite.

"Mrs. Richter? Are you there?"

"Yes Joe , im here"

"Can I talk to Mia"

Det var tyst i några sekunder men hon sa sen "Um .. Joe I don't think its an opportune moment right now."

Vad då olägligt? Varför kunde jag inte prata med henne.

"Excuse me if I ask, but why?"

"Because she's not here"

"Aha , where is she?" frågade jag lugnt och gick fram till mitt fönster för att se om hennes lampa var tänd i hennes rum. Men det var den inte.

"She's moving"

Hörde jag rätt?

"What? Moving? What do you mean?"

"Yeah she's studying in San Diego"

"She's doing WHAT? Are you kidding me?" Jag kände en stor klump i magen.

"No Joe, im not kidding with you. Her flight left early in the morning"

Det kunde inte vara sant.

Hon har lämnat .. o-oss ... hon har lämnat mig



Authors Note:
Så nu är äntligen ett nytt kapitel ute. Som sagt har jag haft väldigt mycket att göra och har också varit sjuk nu i ungefär 2 veckor. Hoppas att ni gillar det nya kapitlet och fortsätter att kommentera med era gulliga kommentarer!

Nu ska jag ta mig någonting att äta ,

peace love
isa

Förlåt...
2 dagar utan en ny del. Förlåt jag lovar jag har haft jätte mycket att göra, och vi håller på att flytta så det enda jag typ gör hela dagarna är att packa saker och städa. Men om ni tar tur så kommer det en ny del ikväll eller lite senare.  Hoppas att ni förstår mig , och hänger kvar i alla fall.



peeeace

isa =)

Redan dagen efter samtalet med Mandy och Nick så träffade jag Joe. För att vara ärlig så var det helt okej, om man inte räknar med den pinsamma tystnaden då. Det var på kvällen då jag hade lovat Frankie att titta på en film tillsammans med honom då Joe kom in i rummet.

"Frank have you seen my ..-" Hans blick gick mot mig. "Oh hi Lee"

"H-hi" svarade jag tyst.

"Joe get out! Mia and I are actually watching a movie. Now it's my turn to be with her!" Frankie ställde sig upp och gick fram och tryckte ut Joe från rummet.

"Aaah okey Frank, im leaving" Sa han och skrattade. Han log även mot mig. Jag kände lite hopp i kroppen. Kanske skulle inte allting bli annorlunda som jag först hade fruktat. Han pratade ju faktiskt med mig. Om då "Hej" räknas.

Efter filmens slut så tackade jag Frankie för en jätte mysig kväll. Men det gick inte så bra eftersom han låg och sov i sin fotölj. Så jag lyfte försiktigt upp honom i min famn och la han sen i hans säng. Han är en riktig sömntuta precis som sina bröder,för att inte nämna lika söt som sina bröder.

"Goodnight Tank" viskade jag och pussade honom på hans panna.

Jag smög tyst ut ur rummet och stängde hans dörr. Min armklocka tickade och jag tittade hur mycket klockan var.
11 på kvällen. Jag gick mot Nicks rum för att se om han fortfarande var vaken. Han dörr stod vidöppen så jag kikade in. Där låg han i sängen med sina ögon slutna och  gitarren på golvet och en massa papper på golvet som han hade kluddrat på. Säkert nya sånger som han kunde spela med bandet. Om det var någonting som Nick skulle ge upp allting för så var det musiken. Han är född till att vara musiker. Musiken finns i hans blod.

Jag gick vidare i den mörka korridoren. Jag brukade vanligtvist vara rädd för mörker men familjen Jonas hall var så välbekant och jag knappt tänkte på att alla lampor var släckta. Alla tycktes ligga och sova, men jag gick ändå till Kevins rum för att vara säker. Hans dörr var stängd så jag fick försiktigt öppna den. Men samma sak var det här, han låg också och sov.
De måste ha haft en riktigt jobbig dag, det där bandet tar nog en ganska mycket tid.

Nu fanns det bara att rum kvar att kolla. Joes rum. Det låg i slutet av den lilla korridoren så jag började ta mig dit.

"What are you doing youre little sneaker?"

Jag ryckte till och vände mig om snabbt för att se vad det var som skrämde mig.

"W-who i-is it?" frågade jag skrämt och tittade oroligt runt omkring.

"Lee its just me haha"

"Jerk, you really scared me!" sa jag irriterat, men kände ändå lättnaden över att det bara var han.

"But you're 16 and is still scared of ghosts" sa han retsamt.

"For the first im not afraid of ghosts, im afraid of the darkness. Not ghosts 'cause ghosts doesnt exist and for the second you and I turned 17 two days ......ag...-"

17. Födelsedag. Fest. Mandy. Sanning eller Konsekvens.Joe.Kyssen
Det var som om jag fick en flashback från i förrgår.

Joe verkade tänka på samma jag som jag. Så det blev en till pinsam tystnad.

"Mia I think that we need to talk about yesterday"

Han gjorde en liten gest att vi skulle gå in i hans rum. Nu kände jag den där knölen i magen igen- Jag visste inte vad jag skulle säga så jag gjorde bara som han visade. Jag satte mig på hans obäddade säng och väntade på att han skulle gå in i rummet. Han stänge sin dörr och drog ut stolen från hans skrivbord och satte sig sedan mitt emot mig. Nu var det i alla fall jag som slapp att ta förstasteget till det här samtalet.

Han kliade sig på huvudet och det som ut som att han sökte efter de rätta orden.

"Yeah .... yesterday was...... um...yesterday was.."

"Awkward?" la jag till

"Yeeeah something like that haha" Han andades lite "Mandy is funny sometimes".
Det syndes på honom att han verkligen inte visste vad han skulle säga.

"Yes haha" gnälla ska jag inte, för just nu var mitt ordförråd inte så mycket större.

Nu kom tystnaden igen. Ingen av oss verkade veta vad vi skulle göra eller säga.

"I hope that the .. um .. kiss didnt make you worried or something. About our friendship I mean, because it was just one time. Just a game" sa han och tittade seriöst på mig.

Bara en lek?
För mig var det verkligen inte bara en lek.

"I don't think that Mandy knows how it is to kiss your bestfriend and someone who's practically your sister"
Han skrattade lite och försökte se om jag också gav ifrån mig ett skratt.
Men jag var helt tyst. En sårad känsla fylld med besvikelse spred sig i min kropp.

"Wait ..? Why arent you laughing?" sa han förvirrat. Han tittade mig direkt i ögonen och jag kunde inte låta bli att titta tillbaka i hans choklad-nötbruna ögon.

"Your sister?" frågade jag tyst.

"Yeah you're the sister ive never have Mia-Lee. Whats wrong with you? These days you havnt been the Mia Richter ive known my whole life. You've always been the happy girl who talked nonstop. Now youre .... more quiet and ... strange"

Han tittade oroligt på mig. Han hade delvis rätt. Jag är inte samma person som jag var förut. Men hans fel är att det inte är mitt fel varför jag har förändrats så. Han har ingen aning om det, men det är han som har fått mig så här. För det ända som far omkring i mitt huvet är faktiskt tanken av honom.
Tanken av min första och min bästa vän. Min andra halva. Min största första riktiga kärlek.
Joseph Adam Jonas.

"Joe?"

"Yes"

"If you had a really close friends and that friends suddenly says that he or she have feelings for you. Would you date he or she or would you just laugh?" Jag ville vara diskret ... men ändå inte för diskret. Han måste ju få veta någongång, och det här kunde vara en början.

"Why are you asking me that, do you have that problem? Who is it? Have I met him?"

"Kind of.... but tell me what you should have done"

"It depends on if you like that girl och boy. But it's kind of hard to tell 'cause its not like i have the same problem or something haha"

"So you would never have any feelings for a friend?" frågade jag tyst. Det var som att allt hopp försvann och att jag redan visste vilket svar han skulle ge mig.

"No. Absolutely not. That would be really strange and awkward and the you will probably ruin the great friendship so no. Or maybe never."

Thats it. Nu rasade hela min värld. Allting blev suddigt.

"Mia you look ... weird. Please tell me whats going on?"

Han gick närmare för att hålla om mig.

"But what!? Joseph! What if someone felt like that for you. If a friend of you suddenly revealed her feelings for you.What would you have done then, just laugh at her and ignore her the rest of your life?

Min besvikelse och ilska började ta över min röst. Jag nästan skrek honom rätt i ansiktet.
Men han såg fortfarande ut som ett stort frågetecken.

"Lee exactly what are you talking about?. Who likes me?

Han förstod inte. Han förstod fortfarande inte. Hur kunde man vara så extremt trögfattad.

"Here's the anser WHY ive acted so strange. Why i am so quiet. And you and you're still not getting it
Joseph Adam Jonas, im the one who have feelings for you. I've acted like this because I freaking love you Joey-Joe. Im in love with you! Do you get it now?"

Nu kom tårarna igen. De kunde inte stoppas. Jag hade släppt ut så många känslor på en och samma gång att min  hela min kropp var i obalans. Jag tittade upp på honom. Hans ansikte hade blivit helt blankt. Hans ögon såg
rädda och förvirrade ut. Exakt som de hade sett ut för två dagar sen. Det var som att han inte fattade om han hade hört rätt eller inte. Jag klarade inte av det något mer. Jag kunde inte stå och se på honom såhär.

Jag rusade fram mot honom och tryckte mina läppar mot hans läppar. Det var gudomligt, nästan bättre än förra gången. Det var som en dröm tills jag kände att jag flög bakåt och ner på marken.

"WHAT ARE YOU DOING?"

Hans armar var fortfarande utsträckta efter att ha tryckt undan mig. Han såg både stressad och rädd ut.

"Showing my feelings...." sa jag tyst. Jag var så chockad efter knuffen att .. ja ...

Han skakade på huvudet och mummlade någonting för sig själv.

"But Joe , listen please. You have to"

"Listen to what?!" nu var det hans röst rom höjdes. "How long have you been hiding this, you are my freaking best friend Amelia Richter. You're supposed to tell me everything. Especially when it's about me! And like I said... you are my other half, my sister, my first and best friend. You can't have feeling for me. Its totally insane Lee, INSANE"

"But Joe. W-what if I r-really have f-feelings for you. My best f-friend. I-i can't change it you know"
Mina tårar forsade ner för kinderna. Jag kunde knappt prata. Allt kändes helt förstört.

"But what if I don't feel the same for you Amelia Lynette, what if I actually already have a girlfriend?"

"GIRLFRIEND?" skrek jag. Jag ställde på snabbt upp igen.

"No not exactly a girlfriend, you know Amanda Michalka. But we're like dating" Nu blev han lite tystare och jag såg hur rodnaden spred sig i hans vackra ansikte.

"You are charging me for hiding my feelings, when youre doing exactly the same thing"

"No Lee but.."

"Then you pushed me down and start to scream because im a real person who can have real feelings. Real feelings for her friend."

Jag var så arg .... så otroligt arg att jag inte visste vad jag skulle göra. Allting bara flög ur mig.

"I know that you can't change your feelings for me, but your reaction now was enough. We need to talk more about this.

"Mia I don't know where youve get this dating thing from 'cause we can,t date, especially when we both don't feel the same and if we dated. Yeah I can promise you that were going to realize that its was not a good idéa and the everything's just over.

"Yeah you have right. Just like our friendship  ... OVER"

Jag sprang ut utan att vända mig om. Rusade ner till trappan och sen hem igen. Vi har aldrig bråkat så här mycket. Jag brydde mig inte om det var mörkt, jag brydde mig inte om att jag kunde ha väckt hela huset, jag brydde mig inte om att jag nu troligtvist gjort av med min halva själ. Att halva Mia var borta. Jag ville fara bort ... bort härifrån.

Det första jag skulle göra var att prata med mina föräldrar och sedan ringa ett mycket viktigt samtal.

Authors Note:
Jag.hatar.att.skriva.sånna.här.kapitel. JAG HATAR DET!
Men... ja allting kan ju inte gå helt perfekt hela tiden. Stackars Mia. Vad ska hon ta sig till nu då?
Och Joe?

Fortsätt kommenter och säg era åsikter!
Vad tror ni kommer att hända?
Vad borde inte hända?
Hur var kapitlet?

All kritik uppskattas varmt

/ IP

"Mia are you there?"

Någon knackade på min dörr. Men jag bestämde mig för vara tyst och ignorera det.

"Okey Mia I know that you're there because you mother told me that. Can I come in?"

Jag lyssnade nogare nu för att försöka höra vem det var.

"Who is it?" sa jag tyst.

"It's me"

Det var Nick. Jag förstod direkt varför han var här och vad han ville men ändå så frågade jag

"Nick, what do you want?"

"Talk to you, 'cause you're not answering my calls or textmessages"

Dörren öppnades och in steg Nick. Jag låg fortfarande kvar i min säng så han satte sig på sängkanten brevid mig.

"How are you?" frågade han.

"Im fine" sa jag tyst.

Vad skulle jag annars svara? Jag kan ju inte direkt: "Jag mår dåligt för jag är så olyckligt kär i din storebror Nick att jag inte vet vad jag ska ta mig till"

"Mia listen. I know it was an awkward situation last night y. I could see it all over your face.. and Joe's face too"

"Awkward Nick? Awkward? It was much much much more than just Awkward"

Min röst höjdes. Men Nick verkade fortfarande behålla sitt lugn.

"So please Mia tell me. You know that I love you and that you can trust me with all of your heart. Can you please tell me the truth. I already know the true answer but I need to get it confirmed"

"Tell you what Nicholas?"

Han tittade runt lite i rummet och röre lite på sin händer. Sen så tittade han mig rakt in i ögonen med sin seriösa blick. Jag förstod att han menade allvar med det han frågade, för jag känner Nick. Alldeles för bra.

"Do you have any feelings for Joe?"

Busted.

"Of course I have feelings Nick. He's my best friend. I love him more than anything"

Om jag lyckas att komma vidare med den här lögnen så skulle jag nu ta av mig alla mina kläder och dansa regndansen nere på gatan.

"I mean More-than-friends feelings?"

Jag säger det, och jag menar det. Det här "barnet" är smartare än både mig,Joe,Kevin och mina föräldrar tillsammans. Nick kanske alltid är den lite mer tystlåtna och bara pratar när han behöver prata. Men jag vet att han har sina anledningar att vara tystare. För den här killen är smart. En av de smartase personerna jag någonsin har träffat på.

"Mia?"

Jag bara tittade på honom snabbt och sen ner i golvet.

"Haha are you blushing?" han skrattade.

"Go on. Just tell everybody"

Nu rann tårarna igen. Jag stoppade kudden över huvudet. Jag kände hur Nick flyttade sig närmare mig.

"Are you serious? Its that what you think about me?"

"No but ....-"

"Then just tell me!"

Jag började nästan gråta av att se hans små gulliga och allvarliga ögon titta så djupt in i mina.

"Nick im sorry, you know that i didnt mean it. It's just that im scared ... scared of the truth. What if he don't like me back? What if he hates me right now? I can't stand it Nick. I just can't."

"The first thing I want you to do is talk to Mandy. She's really sad and upset now and I think that needs you to accept her apologize. After that I want you to talk with Joe. Tell him the truth, that you have real feelings for him. He's your first and best friend, you two have been together forever and you trust eachother more than any of us does. And if he don't understand .... he don't.  It's his feeling, no one can change them"

Egentligen så hade jag inte lust alls att prata med någon av dem. Allting skulle bara bli helt fel igen.
Men Nick hade rätt. Jag behöver prata med båda, speciellt med Joe. Men just nu hade jag inte orken att göra det.

"Where's Kevin? frågade jag.

"I think he's with Joe"

"Does he know it?" Jag satte mig upp i sängen.

"That you like .....?" frågade han förvånat.

"Yeah , does he?"

"I think so. Mia its pretty obvious, you should've seen your face yesterday" sa han och skrattade.

Själv kunde jag inte låta bli att le lite. Allt det här var galet... för bara några år sen så skulle tanken av att vara tillsammans med Joe vara skrattretande. Men nu så ... ja. Jag vet inte. Jag vet inte vad jag känner han blir bara mer underbar för varje dag som går.

"But I need to go now. We're having a bandmeeting about our future and our next performance."

"Okey. Nick. I cant believe youre only 14. Screw your brother. Common , lets get married!"

Han skrattade. Jag kramade om han, och ha viskade i mitt öra.

"Don't forget to talk to Mandy"

"No im calling her today" sa jag medan Nick ställde sig upp.

"Good M , see you soon , bye"

Han gick ut ur mitt rum. Lilla söta Nicholas som alltid hade hoppet uppe för allt. Joe,Kevin och Frankie hade tur som hade en bror som honom. Med praktiskt taget så är hans faktiskt min bror också.  Jag har levt med honom sen han föddes.

---

Någon timme senare bestämde jag mig för att ringa ett samtal till Mandy. Jag vill inte att hon ska känna sig skyldig på något sätt, för jag förstår att hon är upprörd. Jag tog upp min telefon och sökte efter hennes nummer.
Hon svarade efter andra signalen.

"Mia is it you?! I'm so sorry. You have to believe me, im so so so sorry Mia. Look..... i was so excited about you and Joe so i just .. -"

Hon lät så stressad att jag nästan inte hörde ett ord av vad hon sa.

"Amanda VanDuyne, take it easy. I forgive you"

Hon lät genast lite lugnare.

"Really? Oh Mia .. im so sorry"

"It's cool Mandy , I understand"

"So ... have you talked to him yet?"

"Talk to to?" frågade jag nyfiket.

"Him"

Hon menade Joe. Mitt hjärta hoppade till.

"No or im doing it soon. This week maybe."

"So youre gonna tell him the truth. That you have feelings for him"

"I guess I have to, 'cause I cant live like this without telling him"

Det blev tystnad ett tag. Jag bestämde mig för att byta samtals ämne.
Jag frågade om hon hade kollat upp lite olika collage, för det det är ju bara 1 år kvar tills vi tar studenten.
Själv så har jag funderat på att nästa termin börja läsa till make up artist. Smink har varit ett av mina stora intressen sedan jag var liten och jag var alltid jätte fascinerad när jag såg mamma sminka sig.

Jag var egentligen aldrig så insatt i många andra "tjejsaker". Jag växte ju upp med Mr. Danger, som lärde mig saker jag egentligen inte skulle lära mig. Men smink har alltid verkat så spännande och så "vuxet" på något sätt. Jag minns till och med dagen då jag och Joe sminkade Nick när han var 4 år och hur Denise skällde ut oss senare. Aldrig så har jag skrattat så mycket som vi gjorde då. Det var till och med värt utskällningen. Stackars lilla Nick som inte förstod vad alla skrattade åt och varför Mrs.Jonas blev så sur.

"No I have not applied yet, have you?"

"Yeah"

"Oh thats great Mia, to the make up thing huh?"

"Yes yes" sa jag stolt.

Det kändes skönt att jag nu hade gjort upp allting med Mandy.

Nu fanns det bara en kvar ......


Authors note:

Många korta kapitel...
Men det är ju bättre än ingenting.

Men fortsätt kommentera och säg era åsikter så ska ni snart få se att det ligger uppe ett nytt (kanske lite längre) kapitel.

Flaskan pekade på Mandy.

"Hug Alex"

"Haha that easy? Okey"

Hon kröp över till Alex och sträckte ut sin armar för att ge honom en kram.

"So now it's my turn"

Hon tog flaskan och tittade koncentrerat mig. Sen så snurrade hon den. Mina ögon fästes på flaskan som snurrade runt. Varje gång den for förbi mig så kände jag en lättnad i magen. Men efter några så sekunder så saktades den ned. Den passerade nyss förbi Nick och var nu på väg till mitt och Kevins håll. Det stod mellan oss två.
'Snälla snälla' tänkte jag. Men som vanligt så hade jag oturen med mig.

"Mia , truth or dare?" Mandy gav mig ett listigt flin.

Om jag tar "truth" så kanske hon frågar mig någonting om Joe , och det skulle jag inte klara av utan att förvandlas till en nymogen röd tomat. Så efter några sekunders tänkande så sa jag till slut "Dare"

Jag såg hur Mandys flin blev ännu större och hon bet sig i läppen och gav mig en blick som jag förstod inte alls skulle vara något vidare för mig.

"Kiss....-"

Hon tittade runt i rummet. Hon visste redan vem hon skulle välja, det såg jag på henne.

"Kiss Joe"

"Aaaaaaawkward" sa Nick och skrattade

Jag hörde hur någon busvisslade. Men var för upptagen med att titta åt Joe's håll. Han såg lite stel och chockad ut och hans ögon hade fastnat på Mandy.

"What?" sa jag och gav henne en mördande blick.

"You know the rules Richter, you have to kiss him"

Jag tittade på Joe igen och det här gången så tittade han faktiskt på mig.

Jag kände hur mina kinder blev röda igen.

"But i-i can't"

"Why can't you? Please tell us M"

Hon hade fortfarande kvar det där jobbiga flinet.

"I can't 'cause he's .. h-hes my friend"

"Oh but then its cool, haha i almost thought that you had herpes or something" Skojade hon. Själv så tyckte jag att det inte var särskilt roligt. Det är tillräckligt jobbigt att sitta och prata om att kyssa honom. Jag skulle ju totalt dö om jag verkligen kysste honom.

"So what are you waiting for?"

"Um .... i don't...-"

"Joe you dont care huh?"

"Euhm ... no .. i guess?"

Jag tittade snabbt på Joe men när jag fick hans ögon kontakt så tittade jag bort igen.

"Come on, we don't have all night"

Men jag rörde mig inte. Jag kunde inte. Absolut inte kyssa honom.

"Okey im going crazy... come on Joe go and kiss her" Sa hon otåligt.

"O-okey"

Han ställde sig på knä och  började ta sig mot mitt håll.
Nu kände jag verkligen fjärilarna som flög omkring i magen.

Jag såg på honom. Hans läppar började nu närma sig mina. Jag kände hur paniken närmade sig hur mitt hjärta slog tusen gånger snabbare. Det var bara några ynka centimeter kvar nu.

Försiktigt så nuddade hans mjuka läppar mina. Det kändes som att hela världen stannade upp.
Den exakta känslan går inte att beskriva. Jag ville inte... jag ville inte att han skulle sluta.
Så jag märkte inte mitt misstag förän efter några sekunder då jag tittade upp på Joe som hade dragit bort sitt ansikte från mig och såg nästan såg lite rädd ut. Han skulle bara ge mig en vanlig enkel kyss men jag blev för ... för ... ja det går inte att beskriva.
Jag ville ha mer, så jag släppte inte hans läppar. Det blev liksom jag som tog över kyssen. Stackars Joe som inte visste vad han skulle göra. Han satt nu bara där förvånad och andades med djupa andetag. När jag insåg vad jag hade gjort så ångrade jag det hela på en gång.
Jag sa ju det. Jag kan inte kyssa honm. Det går inte...jag.. jag blev så nervös. Jag visste inte vad jag skulle göra. Men när hans underbara softa läppar nuddade mina så kunde jag inte sluta.

Det var en stor pinsam tystnad i rummet nu. Ingen visste vad de skulle göra eller säga, och jag vågade inte titta på Joe igen. För när jag såg hans rädda blick sist jag tittade så blev jag också rädd. Tänk om att tyckte det var obehagligt. Jag vet ju själv hur det känns att kyssa någon man inte tycker om mer än en vän.

"Hi kids , we are home now. How's it going?
Denise kom in i rummet med sin man bakom sig. Hon tittade förvånat på oss. Hennes blick for först till Joe, sedan Nick och Kevin, Mandy,bandet och till sist på mig.

'I kissed Joe and he did'nt like it. I kissed Joe and he didnt like it. I kissed Joe and he did'nt like it.'
Det var den enda jag tänkte på. De meningarna susade omkring i mitt huvud.

"I think I need to go home now"
Jag ställde mig upp och gick förbi de fortfarande förvånade Denise och Kevin men struntade i dem helt och gick raka vägen ned för trappan. Jag tog min handväska som låg på vardagsrumsbordet och sprang sedan hem.

'I kissed Joe and i did'nt like it. I kissed Joe and he did'nt like it. I kissed Joe and he didnt like it.'

"Hi honey, did you have fun?"
Mamma stod och diskade i köket. Men jag hade ingen alls lust att svara så jag gick upp på mitt rum och kastade mig i sängen. Tårarna på min kind brändes när de rann och när mamma knackade på min dörr för att fråga vad som var fel och hur jag mådde så fick hon bara ett spydigt och orevligt  svar tillbaka.

"LEAVE ME ALONE"

Jag grät och grät i flera timmar. Så mycket jag ångrade det jag gjorde.
Min mobil blinkade till och jag tog upp den för att se hur mycket klockan var.

7 olästa meddelanden och 4 missade samtal.

3 meddelanden var från Mandy. Ett var från Kevin,Nick och Em och det sista som jag trodde var från Joe hade jag fel om. Det var från John Taylor.

Men jag hade varken lust att ringa upp dom,lyssna på alla meddelanden eller läsa sms:en.

Just nu ville jag bara sova.

Mandy VanDuyne. Varför gjorde du såhär mot mig?


Authors note:

Kort kapitel, jag vet!
En ny del kan komma ikväll ... vi får se ;)

update: en ny del kommer imorgon!!!

Hon kom springandes emot mig och tog tag i min kalla hand som hon snabbt värmde upp med sin varma och lena hand. Hon sa ingenting, men log med sitt härliga léende. Tillsammans så sprang vi framåt på den stora ängen.
Det var kolsvart och det ända lyset som fanns var den stora,klara månen som lös som en jättelik diamant i himlen.
Plötsligt så stannade hon upp. Jag tittade förvånat på henne.

"What?"

Hon svarade inte utan pekade på månen istället. Hon gav en gest och ville att jag skulle sätta mig ner.
Jag gjorde som hon visade och satte mig ner brevid henne.

"So beautiful!"

Hon stoppade sitt pekfinger framför min mun.
Min kusin Elise har alltid varit den lilla pratglada personen. Men felet på henne var inte att hon såg ledsen ut eller något, utan hennes tystnad skrämde mig. Hon är min enda kusin och jag känner hon så pass bra att jag alltid förstår när något är fel. Hennes död för några år sen hade tagit kål på både mig och min familj. Världen förlorade då ett starkt sken.

"Elise? Is something wrong, please just tell me. You know that ill help you!"

Hon log mot mig. Jag förstod då att allt var helt okej. Men jag såg hur hon tittade bort mot de mörka klipporna borta vid havet. Det var någonting som rörde sig därborta. En människa.
Jag tittade frågande på Elise som bara fortsatte att le mot mig.

Jag försökte se vem det var som närmade oss men jag såg fortfarande bara konturen. Så fort han eller hon kom fram till månljuset så skulle jag se vem det var.

"Hello!? Who are you?"

Men det tog bara 5 sekunder tills jag såg vem det var. Min ögon blev stora och jag satte min hand framför munnen för att jag blev så förvånad.
Det var han, men ändå inte .... någonting var fel.
Klädd i en svart stilig kostym och röda rosor i ena handen. Sakta så kom han närmare mig. När han ungefär stod en meter ifrån mig så böjde han sig ner, bugade och gav mig rosorna. Jag kände hur mina kinder hettades upp och jag tittade ner på mina fötter. Men jag hade inte längre på mig mina sneakers.
Jag hade nu 10 centimeters höga silverklackar på mig.
Jag tittade på resten av min kropp. Mina utslitna jeans och sport t-shirt hade på något sätt försvunnit och en vit lång vacker klänning hade ersatt det. Mitt långa mörkblonda hår hade släppts ut från från hästsvansen.

Försiktigt så kände jag hur han tog sina fingrar och lyfte upp min haka lite och tittade sen mig rätt i ögonen.
Snart tittade jag på honom också så att våra ögon fick riktig kontakt.

"May I have this dance?"

Han sträckte ut sin hand.
Jag sträckte försiktigt ut min och han tog tag i mina fingertoppar. Han satte sin hand bakom min rygg och jag tog min hand på hans axel. Men han tog inte bort sin blick ifrån mig en enda sekund. Hans ögon var fulla med lycka och jag kände hur jag höll på att smälta.

Vi dansade i månens sken i flera timmar. Ingenting kunde gå fel nu, jag kände mig så trygg i hans armar...

---

"Happy birthday to you, happy birthday to you. Happy birthday dear Mia, happy birthday to you!"

Jag ryckte till. Jag blir alltid irriterad när någon väcker när jag drömmer. Speciellt som den drömmen jag drömde inatt. Kusin Elise och Joe........ de personerna som jag oftast drömmer om. Men drömmarna brukar inte riktigt vara såhär underbara. Det var som om jag kunde se i framtiden. Som om det hade hänt på riktigt. Det konstiga är att det inte kan ha hänt eftersom att .... ja.... Elise ... har gått bort. Och dansen med Joe var ...

"Whaaat?"

Vid dörröppningen så stod det fyra stycken bröder som jag kände väldigt väl.

"Happy Birthday Mia" sa Frankie och sprang fram och gav mig en stor kram.
Jag var inte riktigt vaken så jag lät han krama mig men såg ut som ett stort frågetecken.

"And what's wrong with you?" Kevin satte sig på sängkanten.

"Eh... Exactly what are you guys doing in my room now. You woke me up from a fantastic dream that I probably ever won't dream again"

"And may I ask what that fantastic dream was about?" Joe kom fram med Nick efter sig.

"Na. Forget it" sa jag hastigt och blev knallröd om kinderna.

"If you say so ..."

Jag försökte byta samtalsämne snabbt.

"And Joe today's our birthday!" Jag satte mig upp ur sängen och kramade Joe hårt.

"Haha .. hm thas actually the reason why we're here silly!"

"So then I guess that we need to congratulate both of you" sa Nick och kramde oss båda två.

"Wait don't forget me!"

"Me neither"

"Family hug" sa Joe glatt.

Senare vid lunchtid så satt båda våra familjer hemma vid familjens Jonas köksbord och fikade och firade min och Joe's 17 årsdag.

"I can't believe that our babies are soon real adults,  time goes too fast" sa min mamma

"You are so right Lyn, it feels like it was yesterday when we sat in the hospitalroom"

Denise skakade på huvudet och såg lite drömmande ut.

Men jag hängde inte med i deras prat alls. Det enda som susade omkring i min hjärna var den underbara drömmen jag hade drömt inatt.
Jag ville verkligen inte vakna upp. Jag brukar oftast inte drömma om Joe och speciellt inte att han beter sig sådär. Jag tänkte tillbaka på fjärilarna som jag kände i magen när Joe tog sin hand runt min midja i drömmen. Även fast det inte hade hänt på riktigt så kunde jag inte släppa det. Men allting var ändå ganska sjukt. Nu får jag sluta! Joe är min allra bästa vän och jag kan väl absolut inte känna "mer än vän" känslor för honom.... eller kan jag?
Okej ryck upp dig nu Amelia Lynette Richter för detta får absolut inte förekomma. Och speciellt inte med honom.

"Hello Mia? Are you there?"

Jag vaknade upp ur mina funderingar och märkte att alla tittade på mig.

"What's wrong honey?" mamma tittade oroligt på mig.

"It's nothing mum , im just tired"

"But tonight you're not going to be tired, 'cause tonight its Paarteeeeeey time" sa Joe

"Excuse me, what did I just hear? Denise gav Joe en blick.

"Mum its not that kind of Party. Only with the band,Mandy, Mia's friend Em,me, Mia and Nick & Kevin"

"So I guess so you guys want me to leave the house for a couple of hours tonight?"

"Yeah sure, if you want to"

"But what if say no then?"

Joe såg irriterad ut.

"Come on mum, im seventeen. And Kevin is 18, and you know that we're not drinking"

"Okey I trust you. But not later than 11 and 10 for Nicholas"

"WHAT?" skrek både Nick och Joe.

"Mum im 15 in a month. Im not your little baby anymore" protesterade Nick.

"If you say so  .... no party"

Deras diskution verkade inte få ett slut. Denise var stenhård med vad hon sa.

"Okey this is your last chance. 11 or no party at all?"

Joe såg tjurig ut men sa tillslut "Sure".

---

Klockan var halv 6 och Joe's föräldrar hade nu gått över till mina föräldrar för att de ändå ville ha lite småkoll på oss eftersom vi bor granne.

Mandy hade hjälpt mig med mitt smink och valt ut en snygg top från min garderob.
På vardagsrums bordet så fanns det dricka och snacks och vi hade flyttat ned Nicks CD spelare så vi kunde spela musik.

Nu ringde det på ytterdörren så jag gick och öppnade.
Jag möttes av en stor kram från min vän Em.

"Happy Birthday Mia!"

"Naw , thank you Em"

Hon räckte över en present.

"You did'nt need to .. -"

"Don't be silly, of course I bought you a present"

Vi satte oss i soffan brevid Mandy.

"So Mia how's it going with Freddy?" Frågade Mandy när vi hade satt oss.

"Freddy? Naaah we're not dating. We only had lunch once, nothing more."

"So you're single"

"Yes , no boys for now" sa jag och tog mina händer över deras axlar och drog dom mot mig.

"I have to spend more time with you girls now when Jonas are on tour with their band all the time"

"Of course you have to! But do you not like ....  anyone?" Hon flinade lite och petade på min axel.

Jag ville ju såklart inte berätta om drömmen. Mandy och Em var två av mina närmsta vänner men jag kände att den här drömmen och känslorna var lite för privata.

"No, like I said before. No boys for now"

"So its nothing between you and Joe?"

Jag reagerade häftigt.

"WHAT? Who told you that?"

Både Em och Mandy skrattade.

"Hahaha, No one told me that. I just think that you guys are pretty cute together"

"Euh" sa jag. Men någonting inom mig sa emot det.

"Im serious, You have all conditions for it"

"Mandy, he's my bestfriend. We can't be together. It would be really ... weird and .. awkward"

Konstigt skulle det verkligen bli. Det går liksom inte att bli tillsammans eller känna någon överhuvud taget för sin bästa vän. Gränserna har då gått för längesen.

"Oooooh just look at her, she likes him"

"What? Who?"

"You like Joe"

Mina kinder hettades upp till 900 grader och jag såg nog troligtvist ut som en tomat.

"Oh my gosh .... you love him don't you?"

Thats it! Jag var avslöjad. Mandy kände mig alldeles för bra för att kunna gå på en lögn.
Jag var bara helt tyst och tittade ner i golvet.

"M , you need to tell him, he's your best friend. He will understand"

"And thats the problem. He's my best friend. You can't have feelings for your best friend. I can promise you guys that he will think that im going insane if i tell him the thing that in NEVER going to tell him."

Em suckade.

"But you can't go around like this your whole life and pretending that everything is just perfect"

"Yeah and that's exactly what ive done for years"

"Wait? How long have you been in love with him"

"I dont know ..... not so long i guess."

"Okey Mia i can't stand this. You need to tell him now"

"Tell who?"

Kevin kom fram till oss.

"No one, just girl talk" sa Mandy och flinade.

"Haha, Mia whats wrong with you. You look like you just ate 100 tons of tomatoes"

"Am i really so red?"

"Yeah kinda. No im just kidding, you look cute"

Kevin är alltid så sjukt gullig. Om jag och Joe småtjaffsar så är han alltid på min sida.

"Taaaadaaaa , happy birthday M"

Alex,Garbo,Jack och John kom emot oss med Joe och Nick bakom sig.

"Congratulations my favorite girl!"

John sträckte ut sin armar för att ge mig en stor kram. John är den jag har kommit närmast med från bandet.
Det liksom klickade direkt första gången vi såg varandra. På ett vänskapligt sätt alltså.

"Hi JT" sa jag och besvarade kramen.

Sjävla festen var faktiskt helt okej. Allting gick som det skulle och i slutet så satt vi uppe på övervåningen och pratade om allt möjligt ifrån Jonas Brothers till skolan.

Nu hade killarna kommit till ett mycket allvarligt samtal om New York Yankees senaste match. När killar diskuterar sport så är det blodigt allvar. De är helt insatta!
Jag såg hur Mandy blev less och sa:

"Oh come on guys, im soooo bored. Let's do something fun like ....... play Truth or Dare?!"

"Mandy we are not 6 years old"

"And? Come on , like old days!"

Sanning eller konskekvens har alltid varit lite av en "tradition" för oss. Men nu så kände jag att vi faktiskt var lite för stora för att leka den leken.

"Im in!"

Joe räckte upp en hand. Jag tittade lite smått chockar mot honom, men han log bara.

"It can be fun. Like Mandy said.. old times!"

Joe ställde sig brevid Mandy. "Anyone else?"

"I think that Joe and Mandy are right, Im in"

Nick tog också deras parti. Nu verkade det som om de hade lyckats övertala alla förutom mig. Allas blickar vände sig mot mig nu.

"Okey okey, im in."

"Yeeeah go Mia-Leeeee"

Jag gav honom en mördande blick.

"Youre always so boring. Goooooo just typical,normal and boring "Meeeaaaaah"

Jag drog honom i örat.

"Outch..Okey... Go Mia! Are you happy now?"

"I've never been happier before Joey-Joey-Joey-Joooe"

"Watch out Leeee!"

"Okey... can you guys stop now?"

Mandy drog oss isär men gav mig en blinkning. Gosh att hon alltid ska hålla på såhär.

"Sorry, let's start now. Nick can you go n get a bottle?"


to be continued ...........

Authors note:
Så Mia börjar alltså få lite känslor för sin bästavän. Huh?
Kommer Joe någonsin att få reda på det och skulle han i sånna fall känna likadant?
Och "Truth or Dare" (Sanning eller konsekvens) ... vad kommer det att leda till?

Många frågor och många svar ... som kommer senare

Så fortsätt att följa ficen och fortsätt med era kommentarer så ligger det snart ute ett nytt kapitel

isa

Jag lovar!
En ny del kommer ut imorgon på eftermiddagen. Så ni får hålla ut tills dess!
Och tack tack igen för era undebara åsikter och kommentarer , jag känner bara hur värmen sprider sig i kroppen när ni är så himla gulliga =)

peeeaaaaazzzzz

xoxo 

Isa

"Hello?"

"Joe.. its me"

"Lee? Its 3 in in the freakin morning. Why are'nt you asleep?" sa Joe sömnigt.

"I don't know, a bad dream i guess ..."

"Then come over. I think that the outer door is open"

"I'll be there in a minute"

Jag letade fram ett par mjukisbyxor och en tjocktröja som jag drog på mig. Jag hittade även en godispåse jag köpte igår. Joe skulle nog bli glad om han fick den, ett tack för att jag väckte honom så tidigt.

Jag smög tyst ned för trappan för att inte väcka mina föräldrar som låg och sov tre rum ifrån mitt. Försiktigt så stängde jag ytterdörren och gick över tomten mot Familjen Jonas hus.
Joe hade rätt, ytterdörren var olåst så jag smög in och brydde mig inte om att tända lampan.
Det var ganska så ljust ute och jag hade gått i den här hallen så många gånger att jag kan varenda centimeter utantill.

När jag kom in i Joe´s rum så satte jag mig vid hans skrivbord. Han sov fortfarande och hade inte märkt att jag hade kommit in i rummet. Jag kikade runt lite. Som vanligt så hade han inte städat så det låg lite kläder,pennor,böcker utspritt. Brevid fönstret låg hans gitarr och några notpapper på golvet. Jag stoppade godispåsen jag hade med mig på skrivbordet och gick sedan och hämtade gitarren.

"Every night in my dreams, I see you, I feel you. That is how i know you go on"

Versen på en av de bästa låtarna som någonsin hade skrivits. Celine Dion är en gud!

"Exactly what are you doin?"

Jag ryckte

Joe reste sig upp och tittade på mig. Hans ögon var halv öppna, och han hade ingen tröja på sig.

"Just playin'"

"Aha , and the clock is like .. hm half past three?"
Väckarklockan på hans nattduksbord var 3:40 am.

"Yeah but you were asleep and I didnt want do wake you up so i just......-"

"Haha and you thought that the guitar playing would not wake me up?"

"Um, you know ..-"

"Its cool Lee, but i think that you should sleep a little, come and lay down next to me"

Han log, men såg inte ut att vara riktigt vaken än. Jag tog av mig mina mjukisbyxor och min tjocktröja och la ned dom på stolen jag satt på. Jag hade ett sovlinne och ett par korta shorts under.
Jag kröp försiktigt ner i hans säng som jag hade sovit hundratals gånger i. Joe hade nog redan somnat om så jag stängde mina ögon och försökte ta mig till drömmarnas värld. Jag kände mig alltid så trygg i hans närvaro.

"JOE COME DOWN AND EAT BREAKFAST"

Frankies röst hördes ända upp till rummet. Jag tittade på väckarklockan och såg att den var 11 på morgonen.
Joe låg naturligtvist fortfarande och sov, men jag hade legat vaken i sängen ett litet tag.
Jag bestämde mig för att inte riktigt väcka honom än så jag tänkte ligga kvar en liten stund i sängen.

Jag kände hur Joe vände sig om och stoppade en arm runt mig. Han flyttade lite närmare och jag kände hur hans hår nuddade sidan av mitt huvud. Doften av hans hår som han måste ha tvättat igår luktade nytvättat och fräsht.
Han sov nog fortfarande, och har ingen aning om vad han höll på med.
Men jag insåg nu att det här var det bästa känslan som fanns. Att få hålla om och känna lukten av Joe. Det känns inte ett dugg konstigt alls. Min bästa vän är underbar, han alltid på ett så bra humör och har de mest meningslösa skämten som ändå fast de är dåliga får vem som helst att skratta. Han har världens godaste hjärta och familjen och vännerna betyder allting för honom.

Jag skulle inte byta ut honom mot någonting alls i världen, han är min andra halva  .. brodern och syskonet jag aldrig har haft. Och jag kan också medge att det inte bara är hans insida som är fantastisk, utan hans utséende är inte heller en besvikelse. Man verkligen drunknar i hans varma nötbruna ögon.

"Joseph Adam Jonas why are always so hopeless?, the breakfast is rea-"

Denise stod i dörröppningen och tittade på mig.

"Oh Mia are you here?"

"Yes Mrs.Jonas. I could'nt sleep so I called Joe and he said that I could come over"

Hon log och satte sig på sängen där jag och Joe låg.

"You're always welcome here Mia and you know that"

Hon klappade mig på kinden. Denise måste vara en av de mest godhjärtade kvinnorna i världen. Jag var alltid välkommen här och hon hade rätt, jag visste det.

"But now I think its time to get wake up this little sleepyhead"

Hon ställde sig sedan upp för att gå över till Joes sida av sängen.

"Joe!" sa hon.

Jag hörde hur han mummlade något tillbaka till henne.

"Joseph its time to wake up now"

"Mmmm"

Det var gränsen för Denise. Hon tog tag i täcket och drog av det.

"Eeey? What are you doin'?

"Its 11 pm and the breakfast was ready for like 20 minutes ago"

"I can eat later"

"No mr, youre going up now. And I think Mia is waiting..."

"Mia?"

Han såg ut att tänka efter ett tag. Men kom sedan på.
Jag såg hur hans kinder blev lite röda för han måste ha kommit på vad han gjorde.

"Oh sorry" och släppte mig.

Jag kände själv hur mina kinder hettades upp. Jag började genst frysa lite.

"I'll give you 5 minutes. 5 minutes or no breakfast at all" sa hon strängt och pekade på Joe som såg chockad ut.

"And what about Miss.Richter?"

"Its not her fault that your last name is lazy " Hon vände sig om och gick ut ur rummet.

Jag ställde mig upp för att leta reda på mina kläder.

"Don't look , im changing" sa jag och försökte få på mig mina byxor.

"Okey mam, but what happens if I unfortunately happen to look?"

"PERV!"

Han gav ifrån sig ett skratt. "I've seen you naked like ..... 100 times?"

"Yeah but that was like 15 years ago perv!"

"You are always so silly, you know... I can change in front of you. I don't care and I know that you don't either."

"But you're a guy, its not the same thing"

Jag hörde hur han suckade.

"Are you done yet? frågade han lite irriterat

"DON'T LOOK!"

"Okey wait , im just searching for my camera...."

"JOE!"

"Haha...."



Authors note:
Tredje kapitlet , woho!
Haha Joe är ju alldeles för härlig, min lilla jboy!

Mia som person kommer ni att få lära känna mer och mer för varje kapitel, hon är en ganska glad tjej som inte egentligen har så många beskymmer. Det kan nu verka ganska segt i början, men jag var tvungen att börja berättelsen när de var så unga för att det skulle bli en bättre inblick på deras tidigare liv och för att det skulle bli en lite bättre början så att ni förstår lite mer. Men ficen kommer inte att stanna på 16 års ålder utan vi kommer att "mova" lite framåt .... snart ;)

Och imorgon så är det äntligen slut på denna jobbiga vecka och dags för lite helgmys!
Jag kommer nog troligtvist inte att vara hemma så mycket i helgen, men kommer nog att lägga upp 2 eller 3 delar om ni har tur.

Hoppas ni har det bra , och tack för era underbara kommentarer =)

Godkväll
Isa

I will be right there for you 'til the end
The end of time
Please be mine

Alla applåderade och klappade händerna.
Det här var första gången jag var på en Jonas Brothers konsert. Det var cirka 200 personer i publiken och den största delen bestod av tonårsflickor. Brevid mig stod hela familjen Jonas. Vi stod backstage och väntade på att killarna skulle komma på en snabb drickpause. Det verkade gå bättre och bättre för killarna och de har haft ett antal spelningar som förband och lyckats skaffa sig ett skivbolag - Columbia Records.
De släppte sin första skiva förra veckan, och jag måste erkänna att de var helt fantastiska live. Nog har jag ju hört Joe och Nick småsjunga för sig själva och Kevin när han ibland sitter och plingar på sin gitarr men jag har faktiskt aldrig tänkt på att de var ett så bra rockband tillsammans. De var så söta när de stod där på scenen och det var verkligen inte bara jag som tyckte det. Utan varannan sekund fick man höra "I love you Nick", "You´re so hot Joe" eller "Kevin marry me". Men killarna såg bara roade ut och vinkade någon gång tillbaka så att tjejerna blev helt hysteriska. Det var helt galet!

Nu så klev de när från scenen och gick mot oss.

"Here´s our gigantic rockstar boys" sa jag och sträckte upp min arm för att göra en "High five" med Joe.

Han skrattade

"So what did ya think, was it any good?"

"Yeah it was okey i guess- Okey no haha it was amazing, you guys are so talented. I did´nt know that you were so good live"

Jag gav alla tre en stor kram.

"Thank you Mia! We are so glad that you liked it" sa Nick och kramade mig igen.

Mr.Jonas kom fram

"I think its time for your last song boys, get up on stage now and rock out the last mintes" sa deras pappa.

Kevin visade tummen upp och de började små springa mot scenen igen.

"Now it´s time for our last song and our first single. Im sure you know what song im talking about"

Gitarr introt började.

'Mandy used to be that girl
The one that never said a word
But she only sang
S Club 7 and all those boy bands
Now it's been a few years
It looks like things have changed
Now she's mine and I want to say


Mandy always laughs when I act stupid
I am unaware that I'm a nuisance
With her it's never wasted time
Mandy always knows exactly what I'm
Thinking and she's always on my mind
And now, I'm never gonna let her go
Cause Mandy always knows


Mandy always tells the truth
Even when it's hard to do
And she always understands
Even when it don't make sense
Even though she is the blonde
I'm the one that feels so dumb

When I have a problem
I'm sure that Mandy knows
When I'm feeling lonely
I'm sure that Mandy knows
When everything's crazy
She's always there for me
And I'm sure that she knows
I'm never ever gonna let her go'

Mandy är en väldigt nära vän till mig och killarna. Hon går i min parallell klass och vi har känt varandra sedan vi var små. Hon är inte lika tajt med Nick,Joe och Kevin som jag är men vi har umgåtts mycket all de här åren och hon är en riktigt bra vän till alla oss. De skrev låten när hon satt i samma rum och vi kunde inte hålla oss för skratt en ända gång. Först så gav Nick förslaget att skriva en sång om mig, men jag vägrade. Så de frågade Mandy istället.

"Thank you! We had so much fun, we love you guys. You´re  the best fans in the world"

De bugade och begav sig sen av från scenen.

"So I guess were done?" sa Joe med sina bröder bakom sig.

"Oh you were so good"

Denise kramade om sina pojkar.

"I´m so proud of you"
"
Thank you mum"


"Why are you smiling Joey-Joe?"

"Because!! Mia-Lee!"

Han underbara bruna vackra ögon lyste upp och hans söta smile sträckte upp sig i hans ansikte.

"Are you happy because of the concert worked out so fine .. or maybe cause that girl in the ice-cream shop just waved at you?"

Han såg lite drömmande ut.

"No... What? No is not that" sa han hastigt men släppte inte blicken ifrån glass baren.

Nick,Kev,Joe och jag på ett café i staden och tog en liten "efterkonsert fika".
"Yeah sure"

"I think that someone have Mr.Jealously on visit"

"Me? Jealous? Of her? Haha yeah sure,  excuse me Joey-Joe but I can get whoever I want. I have an waiting list with thousands of hot boys who ALL want ME" sa jag och petade han på kinden.

Jag räckte ut tungan åt honom.

"But Joe. Last week Mia told me about her boyfriend Fred--"

"WHO?" han avbröt Frankie

"Frank, he´s not my boyfriend. We just ate lunch one time, nothing more"

"Who is it? Does he go at our school. Have I met him.?

Det är exakt vad han har sagt om alla killar jag har träffat. Visst han är som en bror till mig men ibland är han lite överbeskyddande. Jag brukar inte alls bry mig om alla tjejer han träffar och dejtar

Jag stoppade min arm runt hans axlar.

"You can take it easy Joey , cause im NOT dating someone right now and if I would, you´ll be the first to know"

Han smajlade igen, han var så otroligt söt när han log och speciellt när han log mot mig.

"And what about me?" frågade Nick retsamt

"Yeah and ME?" la Kevin till och de båda skrattade.

"Gosh, you guys know that I am Mia-Leeeees favourite and i am always the first choice cuz im the most awesome guy in thaaa hole world"

"Haha you´re still calling her Mia-Lee?"

"YEAH HE CALLS ME THAT , AND ITS SOOOO ANNOYING" sa jag irriterat

Alla tre skrattade.

Han flyttade lite åt sidan för att lägga sina armar runt mig och ge mig en stor kram.

"But you are my Mia-Leeeeeeeeeee"

"Joe.Get.Off.NOW!"

Jag kände hur han började kittla mig.

"JOE STOP NOW HAHAHAH"

"No"

"JOSEPH ADAM JONAS, PLEASE STOP TICKLE ME"

"I said no"

Han kittlade mig mer, och jag kände hur skrattårarna rann. Jag har alltid varit svag för kittling.

"GUYS PLEASE HELP ME!"

"No girl haha, you're on your own!"

"I HATE YOU ALL!"

"We love you tooooo Mia" sa Kevin och gjorde ett retsamt smajl.

"Haha seriously Joe get off haha i can´t breath"

"Only if you say that im so the most awesome,amazing and lovely person in the universe"

Så otroligt typiskt Joe. Han älskar att höra hur otroligt fantastisk han är.

"Never!"

"Say it ... or"

Han kittlade mig hårdare. Nu stod jag inte ut något mer.

"Okey Okey haha, you win. You are the most awesome,amazing and lovely person in the hole universe"

"Say it louder Miss.Richter!"

"JOE JONAS YOU ARE THE MOST AWESOME,AMAZING AND LOVELY PERSON IN THE HOLE UNIVERSE"

Han släppte mig, och klappade mig på huvudet.

"Thats right babe , thats what I wanna hear"

Jag smällde till honom i magen.

"I promise, you're gonna pay back for this"

"I cant wait" sa han och blinkade.

---

På vägen hem så pratade vi om min och Joes födelsedag som snart närmade sig.
De känns helt otroligt att vi snart hade känt varandra i hela 17 år.
17 fantastiska år!

"Yeah , Lee lets have a party together, like last year?"

"Um haha, i dont know if i want to have a big party"

Fester och partyn är det bästa jag vet... förutom när det är fullmåne då. Det tar första platsen. Men partyn är alltid kul. Men förra året var våran fest lite för livlig. Det kom alldeles för mycket folk eftersom Joe bjöd in nästan från sin gamla Elementary School. Just nu så är han hemskolad för att han har ganska mycket med sitt nystartade band med Nick och Kevin. Själv så går jag i ett vanligt High School som helt enkelt duger. Jag får ju inte träffa Familjen Jonas lika mycket som förut nu när de har så mycket med bandet men vi ses då och då som till exempel nu.

"I mean, not a big-big party , maybe only we four and Mandy, and the band"

"That sounds okey , but Em is coming to"

"No problem for me"

Nick kom med idén att vi kunde ha en slags "sleeppover". Jag var heltänd på det. Det skulle vara som gamla dar då vi satt uppe på killarnas rum hela nätterna och spelade TV spel och bara hade det kul.

"Awesome!"

"Just like old days"

Joe tog fram sin mobiltelefon. "I can text them now"

När vi närmade oss våra hus så sa jag hejdå och började gå mot ytterdörren

"Hi Darling! Did you have fun?" sa mamma när jag kom in i köket.

"Yes, mum they´re so good. You need to come to a gig"

"I think that they have their parents talent"

Jag har bara hört Denise sjunga när hon nattade Nick när han var liten, och Mr. Jonas när han nynnar i köket.
Men jag visste att de länge hade hållt på med musik. Det var faktiskt Mr. Jonas som lärde mig de ackorden och få låtarna jag kunde spela.


Authors note:
Inte det bästa kapitlet precis, med ja själva berättelsen är fortfarande lite "inledande" haha eller något.
Just nu så utspelar det sig innan Jonas Brothers blev så där kända. De har nyligen skapat bandet, släppte nyss sin första skiva och är förband åt artister och har lite små spelningar och gigs lite här och där. Joe är 16 (fyller 17) , Kevin 18 och Nick fyller 14.

Så just keep comment , och säg vad som var bra och dåligt och så får ni hoppas på ett lite bättre kapitel nästa uppdatering för då hoppas jag att skolan har lugnat ner sig lite.

Isa

Förlåt för en seg uppdatering. Men jag har haft det ganska mycket med skolan,prov och läxor. Och igår fick jag reda på att jag den 20 & 21 November ska på två Jonas Brothers konserter i London, så jag har varit ganska excited och ja helt ... haha det går nästan inte att förklara. Men jag lovar er att en ny del kommer ut imorgon eftermiddag. Jag lovar!

Ni är helt fantastiska och man hur varm som helst av att få läsa era kommentarer.
Som sagt , förlåt för en värdelös uppdatering!

Hoppas ni hänger kvar ändå!

love
isa

A few years earlier.......
____

"Close your eyes"
Jag stängde försiktigt ögonen.
Jag litade på honom. Han tog sina händer på mina axlar och bad mig gå framåt.
"Where are you taking me?" frågade jag.
"Na na na its a surprice Mia-Lee" sa han och skrattade.
"You know i hate when you are calling me that"
"I know, and that´s why I call you that Meeeah Peeeah"
Jag suckade. Han skulle alltid vara så hopplös ....
"Okey haha that was worse Joey-Joe"
"Stop calling me that" sa han och lät lite smått irriterad
"Haha then you know how it feels"
Han gick nu snabbare och tryckte låte hårdare med händerna.
"Ouch!"
"We are almost there" sa han och lät lite otålig.
Vi gick lite längre och sedan stannade han upp och sa:
"Now you can open your eyes"
"God , Joe our parents are going to be wor- ..... Oh my God .... so... so b-beautiful"
När jag öppnade ögonen så stod vi ute på en brygga vid en sjö som inte låg så långt ifrån våra hus.
"I know" sa han och tog min hand "Sit down"
Jag satte mig brevid honom men kunde inte få bort ögonen från den underbara månen han hade tagit mig till.
Den lyste upp hela området.
"It´s amazing ,right?" frågade han mig och la sig ned på rygg med händerna bakom huvudet.
"Yeah totally. I´ve seen the moon many times but this moon. Or i know its always the same moon but haha its so beautiful and so big tonight."
"So you are not scared?" han vände sig mot mig och flinade.
"Scared? Scared of what? Joe i´m 11 years old"
"And? Im older than you and I know that you are afraid of the dark Mia"
"Joe you are only 9 hours older than me.And that was like 5 years ago, im not af...-"
"BOOOOOOH"
Jag skrek till.
"Hahaha so you are not afraid huh?"
Han skrattade så mycket så att han var tvungen att sätta sig upp igen
"Jerk! That was so unfair"
"It was not, i showed you the beautiful moon and .." försvarade han sig
Jag skrattade och sa:
"Haha its alright , haha calm down"
"So yo're not angry?" frågade han och gav mig en lite orolig blick.
"Of course im not angry Joey-Joe , you are my first and best friend and i´ve known you for nearly 12 years and I love you Joseph"
Han log.
"I love you too Amelia"
"Don´t call me Amelia" sa jag och slog han löst på benet.
"Don´t call me Joseph"
"But your name is Joseph"
"And your name is Amelia"
"But its not the same thing, my dad named me Amelia and ....-"
Han stoppade sin hand för min mun och skrattade.
"Now i think it´s your time to calm down... Mia!"
Jag drog bort hans hand.
"Thank you for spelling my REAL name right for once" sa jag och flinade
"No problem. Ill do anything for you Mia-Lee, lets go back home. I think our parents are worried now"
Så vi satte oss upp och gick.

---

Amelia Richter.
Eller Amelia Lynette Richter om man ska vara noga.
Men jag föredrar Mia. Bara Mia.
Det är faktiskt bara mina farföräldrar och min rektor som kallar mig för Amelia. Och mina föräldrar, när de är riktigt arga på mig. Annars så är det bara Mia. Om man inte räknar med min bästa vän Joe´s fruktansvärda smeknamn.
Joe har jag förresten känt ända sedan jag föddes. Mina föräldrar flyttade till ett hus i Wyckoff i staden New Jersey 1 vecka innan jag föddes. De bodde granne med en liten familj som hette Jonas. Familjen Jonas eller faktiskt bara Mr. Paul Kevin Jonas hjälpte min pappa med att flytta in eftersom mamma var höggravid och våra släktingar och gamla vänner bodde flera mil ifrån oss. Mr. Jonas fru Denise var i samma vecka som min mamma så de två satt och gjorde sig bekanta i Jonas hus. Lilla Kevin ville såklart hjälpa sin pappa med alla flyttkartonger.

En vecka senare,den 15 Augusti år 1989 föddes lilla Joseph Adam. Och 9 timmar senare så var det mammas tur att få sitt första barn Amelia Lynette. Redan andra dagen efter förlossningen så fick jag och Joe ligga i samma säng.
Åren gick och jag och Joe skildes aldrig åt. Vi var som tvillingar, aldrig den ene utan den andre. Jag hade ingen annan "riktig" kompis. Jag tyckte inte om att vara med tjejer. De var så mesiga för med Joe så fick man aldrig en lugn stund. Han verkligen visade mig det jag trodde var världen, som egentligen bara var kvarteret och lärde mig "killgrejer" och saker tjejer aldrig skulle komma till tanke på att göra. På helgerna så var det alltid Jag,Joseph,Kevin och så småning om så kunde Nicholas också börja vara med oss. Men närmast var alltid jag och Joe. Vi är nu 16 år och inte ens starten på brödernas band kunde hindra oss. Vi två är och kommer alltid att vara tillsammans. Bröderna Jonas är mina bästa vänner inget ska förstöra för oss, för det går ju inte .... eller?


Authors Note:
Ficen börjar dra sig mot sin början , jippi!
Det här första kapitlet var faktiskt också lite "introduktion" men det följande kapitlet kommer troligtvist inte att vara det. En ny del kommer förhoppningsvist imorgon eftermiddag men jag kanske blir mer peppad på att lägga ut om ni kommenterar, för era kommentarer gör verkligen min dag! Man blir verkligen happy och mer skrivsugen av att se era söta kommentarer.

Jag har fått lite frågor om vem tjejen i headern är. Jag kan säga att det är skådespelaren Bethany Joy Galeotti som spelar Haley i tv serien One Tree Hill. Men varken Haley eller Bethany har någonting med denna ficen att göra. Om ni har läst fanfics på Jonas Brothers Fanfiction Archive så ser ni nog ofta på presentationerna att folk brukar lägga ut "headers" till sina fanfics och jag tänkte att jag kunde göra samma sak och därför göra något litet collage eller något. Så "Haley/Bethany" ska alltså "spela" Mia i den här berättelsen.

Aja , hoppas att ni uppskattade det nya kapitlet och kommenterar som galningar!
(Var berädd på att det kan vara lite småfel eftersom klockan typ är 12 nu och jag är dödligt trött efter en lång och jobbig basket dag)

puss
Isa

Joe Jonas....

Det är det namnet som får småflickors hjärtan att slå tusen gånger snabbare
Det är det namnet som nästan finns med på vartenda skvallertidnings omslag
Det är det namnet som trycks på tusentals tröjor
Det är det namnet som är "trending topic" i alla skolor
Det är han som är en av världens kändaste tonåring nu

Men sanningen är att jag inte känner och aldrig kommer att lära känna den "Joe Jonas"
Eller kanske .....
För att den Joe jag känner är inte bara en världsberömd sångare i ett av världens populäraste band.
Nä för mig är han bara gamla Joey-Joe. Den där glada, roliga killen med ett hjärta av guld som kunde få vem som helst att skratta.
Den Joe som jag praktiskt taget har känt hela mitt
Han var min första vän
Min bästa vän
Mitt livs kärlek

- Mia

---

Lilla Kevin gick in rummet
Han började gå mot den stora sjukhussängen med sin pappa bakom sig.
Han stannade upp.
Hans mamma märkte att det och log mot honom och sa:
"Kev , come here and hold your little baby brother"
Han gick sakta framåt och satte sig sedan på sängkanten brevid det lilla nyfödda barnet.
"Say hello to little Joseph Adam"
Det lilla barnet hade nötbruna vackra ögon. Några mörkbruna hårstrån fanns också på hans huvud.
Kevin rörde försiktigt på hans kind
"His cheek is so soft" sa han och tittade upp på sin mamma.
"Do you want to hold him?"
"Yeah"
Hon lyfte försiktigt upp lilla Joseph som låg på hennes bröst och satte honom i Kevins utsträckta armar.
"Is he asleep?"
Hon nickade.
Kevin böjde sig fram för att lukta på honom
"He smell so ....... clean"
"Clean?" Frågade Denise och skrattade
"Yeah, but he is cute"
Kevins pappa kom fram och tittade på sina söner.
Han log och tog sedan upp väskan som låg på golvet. Han grävde efter någonting.
"What are you looking for honey?"
"The camera , i want to take a photo on my beautiful boys"
Kevin log mot kameran.
Joseph rörde lite på sig och började sedan gråta.
"Mum why does he cry?"
"Its nothing , babys does cry alot sweetheart"
Han strök försiktigt bebisen på huvudet.
"You don´t have to cry little bro, i will always be there for you little Joey.... forever and always!"


Authors note:
Såja , nu är epilogen till min första fanfic ute. Känns ganska bra faktiskt.
Första delen av själva ficen är nog ute imorgon eller på söndag

xoxo isa

Då kom vi till detta.
Min första utlagda fanfic (snart). Så säg grattis till mig haha!
Jag har fått ta till väldigt mycket mod och övertal för att lägga ut den här här ficen och skapa den här bloggen.
All kritik kommer att uppskattas. Men jag är som person väldigt känslig, så det kommer att ta ett tag innan jag förstår och tar in all dålig kritik, men det ska inte hindra er att påpeka vad ni tycker ha kunnat vara bättre och vad ni just tyckte om det kapitlet. Kommentera på bara!

Då var min första "Authors note" avklarad. Och för er retards som inte fattar var "Autorsnote" betyder så kan jag berätta att det är Författarens hm ... såkallade "kommentar" eller något liknande.

Följ ficen via bloglovin knappen på sidan så ni inte missar något!


xoxo
Isa