"Mia are you there?"

Någon knackade på min dörr. Men jag bestämde mig för vara tyst och ignorera det.

"Okey Mia I know that you're there because you mother told me that. Can I come in?"

Jag lyssnade nogare nu för att försöka höra vem det var.

"Who is it?" sa jag tyst.

"It's me"

Det var Nick. Jag förstod direkt varför han var här och vad han ville men ändå så frågade jag

"Nick, what do you want?"

"Talk to you, 'cause you're not answering my calls or textmessages"

Dörren öppnades och in steg Nick. Jag låg fortfarande kvar i min säng så han satte sig på sängkanten brevid mig.

"How are you?" frågade han.

"Im fine" sa jag tyst.

Vad skulle jag annars svara? Jag kan ju inte direkt: "Jag mår dåligt för jag är så olyckligt kär i din storebror Nick att jag inte vet vad jag ska ta mig till"

"Mia listen. I know it was an awkward situation last night y. I could see it all over your face.. and Joe's face too"

"Awkward Nick? Awkward? It was much much much more than just Awkward"

Min röst höjdes. Men Nick verkade fortfarande behålla sitt lugn.

"So please Mia tell me. You know that I love you and that you can trust me with all of your heart. Can you please tell me the truth. I already know the true answer but I need to get it confirmed"

"Tell you what Nicholas?"

Han tittade runt lite i rummet och röre lite på sin händer. Sen så tittade han mig rakt in i ögonen med sin seriösa blick. Jag förstod att han menade allvar med det han frågade, för jag känner Nick. Alldeles för bra.

"Do you have any feelings for Joe?"

Busted.

"Of course I have feelings Nick. He's my best friend. I love him more than anything"

Om jag lyckas att komma vidare med den här lögnen så skulle jag nu ta av mig alla mina kläder och dansa regndansen nere på gatan.

"I mean More-than-friends feelings?"

Jag säger det, och jag menar det. Det här "barnet" är smartare än både mig,Joe,Kevin och mina föräldrar tillsammans. Nick kanske alltid är den lite mer tystlåtna och bara pratar när han behöver prata. Men jag vet att han har sina anledningar att vara tystare. För den här killen är smart. En av de smartase personerna jag någonsin har träffat på.

"Mia?"

Jag bara tittade på honom snabbt och sen ner i golvet.

"Haha are you blushing?" han skrattade.

"Go on. Just tell everybody"

Nu rann tårarna igen. Jag stoppade kudden över huvudet. Jag kände hur Nick flyttade sig närmare mig.

"Are you serious? Its that what you think about me?"

"No but ....-"

"Then just tell me!"

Jag började nästan gråta av att se hans små gulliga och allvarliga ögon titta så djupt in i mina.

"Nick im sorry, you know that i didnt mean it. It's just that im scared ... scared of the truth. What if he don't like me back? What if he hates me right now? I can't stand it Nick. I just can't."

"The first thing I want you to do is talk to Mandy. She's really sad and upset now and I think that needs you to accept her apologize. After that I want you to talk with Joe. Tell him the truth, that you have real feelings for him. He's your first and best friend, you two have been together forever and you trust eachother more than any of us does. And if he don't understand .... he don't.  It's his feeling, no one can change them"

Egentligen så hade jag inte lust alls att prata med någon av dem. Allting skulle bara bli helt fel igen.
Men Nick hade rätt. Jag behöver prata med båda, speciellt med Joe. Men just nu hade jag inte orken att göra det.

"Where's Kevin? frågade jag.

"I think he's with Joe"

"Does he know it?" Jag satte mig upp i sängen.

"That you like .....?" frågade han förvånat.

"Yeah , does he?"

"I think so. Mia its pretty obvious, you should've seen your face yesterday" sa han och skrattade.

Själv kunde jag inte låta bli att le lite. Allt det här var galet... för bara några år sen så skulle tanken av att vara tillsammans med Joe vara skrattretande. Men nu så ... ja. Jag vet inte. Jag vet inte vad jag känner han blir bara mer underbar för varje dag som går.

"But I need to go now. We're having a bandmeeting about our future and our next performance."

"Okey. Nick. I cant believe youre only 14. Screw your brother. Common , lets get married!"

Han skrattade. Jag kramade om han, och ha viskade i mitt öra.

"Don't forget to talk to Mandy"

"No im calling her today" sa jag medan Nick ställde sig upp.

"Good M , see you soon , bye"

Han gick ut ur mitt rum. Lilla söta Nicholas som alltid hade hoppet uppe för allt. Joe,Kevin och Frankie hade tur som hade en bror som honom. Med praktiskt taget så är hans faktiskt min bror också.  Jag har levt med honom sen han föddes.

---

Någon timme senare bestämde jag mig för att ringa ett samtal till Mandy. Jag vill inte att hon ska känna sig skyldig på något sätt, för jag förstår att hon är upprörd. Jag tog upp min telefon och sökte efter hennes nummer.
Hon svarade efter andra signalen.

"Mia is it you?! I'm so sorry. You have to believe me, im so so so sorry Mia. Look..... i was so excited about you and Joe so i just .. -"

Hon lät så stressad att jag nästan inte hörde ett ord av vad hon sa.

"Amanda VanDuyne, take it easy. I forgive you"

Hon lät genast lite lugnare.

"Really? Oh Mia .. im so sorry"

"It's cool Mandy , I understand"

"So ... have you talked to him yet?"

"Talk to to?" frågade jag nyfiket.

"Him"

Hon menade Joe. Mitt hjärta hoppade till.

"No or im doing it soon. This week maybe."

"So youre gonna tell him the truth. That you have feelings for him"

"I guess I have to, 'cause I cant live like this without telling him"

Det blev tystnad ett tag. Jag bestämde mig för att byta samtals ämne.
Jag frågade om hon hade kollat upp lite olika collage, för det det är ju bara 1 år kvar tills vi tar studenten.
Själv så har jag funderat på att nästa termin börja läsa till make up artist. Smink har varit ett av mina stora intressen sedan jag var liten och jag var alltid jätte fascinerad när jag såg mamma sminka sig.

Jag var egentligen aldrig så insatt i många andra "tjejsaker". Jag växte ju upp med Mr. Danger, som lärde mig saker jag egentligen inte skulle lära mig. Men smink har alltid verkat så spännande och så "vuxet" på något sätt. Jag minns till och med dagen då jag och Joe sminkade Nick när han var 4 år och hur Denise skällde ut oss senare. Aldrig så har jag skrattat så mycket som vi gjorde då. Det var till och med värt utskällningen. Stackars lilla Nick som inte förstod vad alla skrattade åt och varför Mrs.Jonas blev så sur.

"No I have not applied yet, have you?"

"Yeah"

"Oh thats great Mia, to the make up thing huh?"

"Yes yes" sa jag stolt.

Det kändes skönt att jag nu hade gjort upp allting med Mandy.

Nu fanns det bara en kvar ......


Authors note:

Många korta kapitel...
Men det är ju bättre än ingenting.

Men fortsätt kommentera och säg era åsikter så ska ni snart få se att det ligger uppe ett nytt (kanske lite längre) kapitel.