Jag gick tätt efter Denise som ledde mig mot rummet där Nick var. Rädd för vad jag kanske skulle få skåda men ändå så kände jag den där glada känslan av att jag skulle få träffa honom igen.

Nervositeten exploderade genom kroppen när hon öppnade dörren till rummet.

"Wait here" sa hon och gjorde tummen upp och blinkade med ena ögat.

"Hi honey, how are you?" hörde jag Denise säga.

"Im fine mum , just a little tired"

"Good, because I have a guest here who I think you really wanna meet..."

Nu var det min tur. Jag hoppade fram och sa "Tadaaaaaaaa"

Nicks ansiktsuttryck gick inte att beskriva. Från chock till ett stort brett smile.

"Mia? Is it you?"

"No its Lord Voldemort!"

Jag satte mig på sängen brevid han och Denise och gnuggade honom i hans bruna,mjuka och krulliga hår.
Han gick en snabb puss på kinden och en lång kram.

"Its so good to see you again" han lät trött, och när han tog bort sina armar ifrån mig såg jag en genomskinlig sladd som satt på hans arm. Sladden ledde till en påse fylld med något kletigt och genomskinligt som hängde på en slags stolpe.

Jag tittade först på sladden och sen på Nick. Han måste ha sett min oroliga min.

"Oh Mia , its nothing. That is giving me some extra sugar and insulin"

"Sugar?"

Han tittade förvånat på mig.

"Yeah suga--- wait? You havnt heard about..?"

"No, ive not heard about your disease. Kevin said that you'll tell me"

Han rätade lite på ryggen

"Then -. i have to tell you"

Jag nickade och lyssnade noga.

"I have diabetes"

Jag tittade förvånat på honom.

"Mm , type 1 diabetes or something. I got diagnosed yesterday"

"B-but isnt that .. you know"

"Naah, theyre saying that everything its alright and that my life will almost be like before"

Jag tittade in i hans bruna smala ögon som såg riktigt trötta ut. Han försökte dölja hans rädsla, det såg jag tydligt.

Jag la mina armar om honom och gav han en stor mysig kram. Denise log mot oss och ställde sig upp för att gå ut ur rummet.

Jag ville att han skulle känna sig trygg,jag ville få bort all hans rädsla, för jag kunde tydligt se hur rädd han var.

Det droppade tårar på min rygg.

"Its okey Nickie , i promise everything's is gonna be okey. I promise!"

"I know. But everything just changed so fast, One minute i was stronger than ive ever been before and the next i felt so weak and so .. low"

Jag tog ett hårdare tag om honom. Han grät stilla i mina armar. Jag var så koncentrerad på att trösta honom att jag inte hörde när dörren till rummet en än gång öppnades.

"Hey Nick, i bought a book at the store. You can borrow it if you want so you have something to read while youre here!"

Jag ryckte till. Den där rösten lät alldeles för bekant....

"Nick are you here? Can I come in?"

Jag hörde steg som klev in genom dörren.

"Nick?"

Jag hade fortfarande mina armar runt Nick men vände mig om för att se vem som närmade sig.

Där stod han. Med ljusblåa jeans,en grön polo tröja och med sin vanliga, lite spretiga tuppkam.

Med en chockad blick så mötte Joe Jonas mina ögon för första gången på flera månader.

-------------------------------------

Tystnad och åter igen tystnad.
Ingen fick fram ett ord. Varken jag,Nick eller .. Joe.

Jag kunde inte slita min blick ifrån honom. Han verkade inte kunna göra detsamma. Men hans blick var bara fylld med chock och förvånelse. Jag kan inte avgöra vilket av dem, så jag antar att att det var både och.

Pinsam tystnad eller "AAAAWKWAAARD moment" som Joe brukade säga. Det beskriver de här ögonblicken.


"Joe... oh there you are. I started to wonder where you went."

En kvinnlig röst hördes. In genom dörren kom en ung tjej med blont hår och grön-gråa ögon.
Jag tycktes känna igen henne men kunde inte i denna stund placera hon.

"Oh Hi" sa hon och stannade upp när hon såg mig.

Jag släppte taget om Nick och tittade på tjejen. Hon var riktigt söt, men det var inte vad jag egentligen ville tycka för jag förstod vem hon var, och varför hon var här. Jag hade ingen lust alls att hälsa , men för att inte vara otrevlig så strök jag Nick på huvudet och ställde mig upp för att skaka hennes hand.

"Im Amanda Joy Michalka,  maybe you know that people call me AJ."

"Nice to meet you Amanda or ... AJ" sa jag normalt. Inte för otrevligt men inte heller för snällt.

Hon log stelt.

"So you're like Nicks girlfriend or something?" Hon spanade in mig från topp till tå.

"Haha no, im an old childhood friend to the Jonases. More like a sister."

Jag kunde se hur ett skratt visades i hennes ansikte.

"Nice to meet you. So whats your name? Sister of Jonas." med ett flin som var alltför härligt.

Jag kunde inte göra någonting annat än att skratta. Den här tjejen var riktigt skön.

"Mia"

"Aha so its you. Ive seen a couple of pictures on you in Joe's room. Strange that i didnt recognize you from the beginning, im so sorry"

"Its nothing to apologize for" sa jag. Men när hon tidigare nämnde Joe's namn så kom jag på att han faktiskt också var i rummet. Bara ungefär en meter bakom Amanda.

Pinsamma tystnad. Varför ska du alltid komma?
Jag tittade på honom. Han tittade på mig. Ingen av oss visste vad vi skulle göra.

"Sweetie, you look ... weird haha"

Amanda hade vänt sig om och stod nu mitt emot Joe. Hon ställde sig på tårna och gav honom en puss på munnen.

"Haha" sa han kvavt och stoppade sin armar om henne , helt medveten om att jag vittnade.

Hans förvånade blick tycktes släppa och han slutade titta på mig och koncentrerade sig istället på att ge sin flickvän en kram.  Det går inte att beskriva hur mycket jag hade viljat vara i på hennes plats just nu.

Själv så kunde jag inte titta något mer. Så jag vände mig om mot Nick igen. Han log lite sorgset och skakade försiktigt på huvudet.

"Are you feeling better?" frågade jag honom.

"Im good. But not you." sa han med en viskning på sista meningen.

Jag kunde inte göra någonting annat än att skaka på huvudet. För sanningen var att jag inte mådde bra. Inte av synen som jag fick se nyss. Såklart att jag förstod att det där måste ha varit Joe's flickvän. Jag kände honom tillräckligt bra för att direkt få den uppfattningen när jag såg henne för första gången. Jag vände mig om igen för att snabbt se på honom. Jag möttes av hans blick.  Han klämde fram ett halvt léende.

Jag fick kämpa för att hålla allting inne. Jag ville så gärna bara springa fram och kasta mig över honom. 6 månaders inlåsta känslor väntade på att få komma ut.

"Hi" sa han

"Uumm... hi" sa jag tyst.

Vi ha inte säga något mer för att handtaget till dörren tryckter ner och in i rummet kom Kevin.

Han stannade upp halvt genom en mening och jag kunde se hur han mimade "awkward" med öppen mun.

Han tittade först på Nick som satt på sängen brevid mig. Till sist på Joe och AJ som låg i Joes armar.

"Hm... Mia" sa han och tittade åt mitt håll. "You're parents are here, i think that they really wanna meet you"

Jag kände en skvätt av lycka. Mina föräldrar var här. Jag ville så gärna träffa dem, så jag hoppade upp ur sängen. Men på något sett så hade jag lyckats fastna i Nicks fot med min fot så jag flög framåt med näsan rätt i golvet.

Efter några smärtsamma sekunder så drog någon upp mig. Jag hörde Kevins röst säga. "Oops , that wasnt planned, right?" Jag kunde inte hålla mig för skratt.

Klumpighet hade alltid varit en av mina sämsta ambitioner.

Jag stoppade min hand på näsan och kände hur den var alldeles kladdig. Min hand var röd och fyllt med näsblod.

"Damn it"

Kevin hade sin arm runt mig "Can someone get some paper?"

Joe halv sprang iväg mot en pappersautomat och kom snart med några pappersservetter.
Kevin tog emot dem och tryckte hälften mot mina blodiga näsa.

"So I think that we stopped the bleeding at least a little bit now" sa han och skrattade

"Aha"

............................................

Jag satt i mammas knä. Jag kände mig som ett litet barn igen.
Hon blev ganska förvånad av att möta sin dotter för första gången på flera månader med blod som var kletat i halva ansiktet. Hon tog mig genast till en toalett och vi tvättade bort allting. Sen så blev det lite mamma mys i soffan i cafeterian. AJ eller Amanda hade åkt hem och  Denise hade fixat fram lite fika och "hela familjen" satt nu där och fikade tillsammans.
Till och med Nick satt vid bordet.

"Im hungry" sa Frankie och tittade upp på sin mamma

"But Frank , you'd just ate 8 buns"

"But muuuuuuuum"

"Let's get some pizza" sa Kevin.

De andra insisterade.

Alla vuxna + Frankie ställde sig upp.

"I wanna go with you guys" sa Nick

"No Nicholas, youre staying right here" sa Mr. Jonas

Nick såg ut att ge sig. Han var inte precis den gnälliga typen. Sa hans föräldrar nej så accepterade han det direkt.

"But everyone cant follow. Someone must stay with Nick" sa min pappa.

"I stay" sa jag

"No no Mia, you did just lost blood. You can't stay here just by yourself"

"But Nick is ....."

"I stay with her"

Alla tittade på Joe.
Speciellt jag,Nick och Kevin.

"Okey Joe. We'll be back in 20 minutes"

De gick ut ur cafeterian. Vi hade tagit all plats här inne så nu blev det helt plötsligt helt tomt.

"Hmmm .... i think i'll go to my room and read the book you borrow me Joe, hm goodnight"

Nick gick också ut.

Nu var det bara jag och Joe kvar.

"Umm welcome back"

"Thanks"

Han knäppte lite med hans fingrar.

"I really mean it. Im glad that youre back.For how long are you gonna stay in Jersey?"

"January"

Mina meningar var nite särskilt väl utvecklade just nu. Det var inte mitt förstånd heller. Hela min kropp bubblade bara av att få höra hans röst.

"So ive been thinking. Our little ....fight back than was kind of ... unnecessary and a misunderstanding for us both."

Han tog upp ämnet. Anledningen till att jag gav mig av. Bara helt normalt som om ingenting hade hänt.

Jag fick inte fram något mer än "Aha". Men jag sa det utan att titta på honom.
Jag hade fortfarande ilska kvar från vårat gräl.

"Look Lee , im sorry. I dont want to fight you know. You're my first and bestest friend Mia. Im really serious about this, we can't let this thing destroy our friendship, we just can't!"

Mmm du har ju din flickvän.

"What?"

Damn. Jag råkade säga det där högt.

"Are you talking about Amanda?"

Jag svarade inte.

"Do you like her? I mean do you accept that im ... you know with her now. Cause now when you've moving im feeling kind of lonely"

Lonely? Snälla Joe. Du sa innan jag flyttade att du hade en flickvän , så försök inte att lura mig.
Som tur va sa jag inte den här meningen högt.

"She's cool" sa jag fortfarande utan att se på honom.

"So do you now promise me that we're still friends and that you're not angry at me?"

"Mmm"

Hans stol lät och jag hörde hur han steg närmade sig mig. Han satte sig i soffan brevid mig.

"I've missed you Lee. And you said that youre going to San Diego in month. How am I supposed to survive another half year without you?"

"You have your band,brothers,family and your girlfriend. You have alot of people to hang out with"

"Yeah, but non of these people are you Amelia Lynette Richter."

Jag kunde inte göra någonting annat än att le. Och för första gången på länge så tittade jag rätt in i hans varma nötbruna ögon.

Visst när Joe var liten så var han alltid den lugna,tysta och oskyldiga sonen som var lite som Nick.
Men ingen förutom jag (och Mandy, Nick och Kevin) visste att Joe ibland släppte ut den sidan som vi idag kan se hos den nuvarande Joseph Jonas. För idag kan man verkligen inte tro att det är/var samma person.

Speciellt inte när han tog med mig på våra små äventyr.
Men ibland kunde han faktiskt komma i sina seriösa stunder. Ett gott exempel är nu.
Han är som sina bröder så vis, och så smart att man nästan undrar vad Mr och Mrs Jonas har lärt sina pojkar.
De har tur. Enorm tur!

"So everything is okey between us?"

"No Joey-Joe, I hate you. And you see that when im throwing this on you!!" sa jag och tog en kudde brevid mig och kastade den på honom och skrattade

"Heeey?! so you want a world war Amelia? Then you gonna have it"

Men innan han han göra någonting så kramade jag honom.
Och han kramade mig tillbaka

"So you promise me that everything is fine with us?"

"Yeah Jonas , for now"

Inte samma känsla som förut. Vi har alltid varut oskiljaktiga, nu kändes vi som bekanta.
Bråk kan göra stora skillnader. Kärleksbråk
Som kan förstöra den starkaste vänskapen.

Men jag var tvungen att komma över honom. Han var ju som sagt min vän. Min bästa vän. Min "bror".

En vanlig konversation var nog en bra start.

"So how's things goin with the band?"


Authors Note:
Im back from the time of my life!
Yes som ni kanske hörde så hade jag turen att träffa Jonas Brothers TVÅ GÅNGER!
Första gången privat och andra gången med några andra fans!
Bilder finns på min blogg IsaPonturo.blogg.se

Ett nytt kapitel borde vara ute nu till veckan. Men tills dess så vill jag ha många kommentarer!
För kommentarerna lyser verkligen upp min dag, so keep comment and soon en ny del is OUT!

/
love
Isa

Hur gamla är huvudkaraktärerna ?

Kommer dom träffas på sjukhuset och vad kommer hända då? drama, vänner elr love moments?

Oh no. A spoiler question!!!!

 

"We are landing in 10 minutes. Please keep your safety belt on"

Lampan uppe i taket med bälte sympolen i taket blinkade. Jag spände fast min säkerhetsbälte och hörde hur folket på flyget gjorde detsamma. Jag kikade ut genom flygets fönster.

Nu var jag hemma igen.

---

Jag gick fram till rullbandet och tog mina väskor och stoppade dem på min vagn. I en rask fart så började jag ta mig mot flygplatsens entré. Även fast jag bara hade varit borta i ett halvår så kände "hemmakänslan" när jag gick i den välbekanta gången.

Klockan närmade sig 9 på kvällen men det var ändå mycket folk på flygplatsen. Men Newark Liberty är ju ändå en av de största flygplatserna i världen, så det förvånade mig inte så mycket.

Jag var väldigt trött efter den långa flygningen så jag tog en sväng förbi Starbucks brevid taxfree butikerna och satte mig ner i en mjuk fotölj. Det vibrerade i min ficka. Jag tog upp mobilen och svarade.

"Hello"

"Mia, Hi"

"You've landed, right?" frågade Kevin.

Jag svarade att jag hade gjort det.

"Yeah, im calling a Taxi now and i should be at the hospital in 30-40 minutes"

"Good M , see you there"

"Aha , bye Kev"

Jag satte mig upp ur soffan och började leta efter en flygtaxi telefon. Jag hittade en brevid bankomaterna och snart så var en taxi på väg. De 20 minuterna jag fick vänta kändes som en hel timme. Men till slut när jag såg den gula taxin svänga in vid flygplatsens entré så kom chauffören ut och hjälpte mig att bära in alla mina väskor.

När vi åkte genom New Yorks gator på väg till svängningen som gick till New Jersey så fick jag ett textmeddelande på telefonen.  Det visade sig vara ifrån Rachel. Hon frågade hur jag mådde och hur resan hade gått. Hon var så gullig och förstående. För min förklaring till henne var inte särskilt förståelig för att jag knappt visste vad som hände själv. Alla våra planer förstördes ju när jag var tvungen att boka till ett tidigare plan hem.

Men detta bevisade att hon är en riktig kompis. Hon förstod mina problem. Jag var verkligen tvingen att åka hem nu. Nick är som en bror till mig, han är en av de personerna som jag älskar mest i hela världen, och han har alltid ställt upp för mig och nu så var det min tur att ställa upp för honom.  Jag vet att han inte mår bra. Inget mer.. Kevin tycktes inte vilja gå in på detaljerna.

"Hospital right?" frågade chauffören

"Mmm"

Vi närmade oss sjukhuset och taxin svängde in till parkeringen. Jag betalade honom och klev ur bilen.

"Do you need some help with your bags miss?" frågade han snällt.

"Yes thank you"

"No problem" sa han och bar ut mina väskor ifrån bagageluckan.

Han följde med mig in till receptionen med de stora väskorna dom han drog efter sig.

"Can I help you?" frågade damen i disken.

"Yes. Im visiting my friend Nicholas. Do you know which section he is at?"

"Last name?"

"Ehm .. Jonas"

Hon knappade på sitt tangentbord.

"Mr.Jonas is on section 4, just take the elevator over there"

Innan jag tackade så frågade jag om jag fick lämna mina väskor vid disken. Hon sa att det gick bra, så jag gick åt vänster håll mot hissarna. Jag tryckte på hissknappen och hissen var sen på väg ner.

När jag klev ur hissen så var det första jag såg Kevin som satt på en soffa brevid hissöppningarna.
Jag blev ganska förvånad av att se honom sitta där. Speciellt för att det var ett halvår sen jag såg honom sist.

"Mia!!!!"

"Kev" nästan skrek jag när jag sprang mot honom och gav honom en stor kram.

Vi kramades en stund.

"It feels like it was 10 years since last time I saw you. You look amazing. How are you?"

Jag skrattade.

"Im fine Kev, and you look incredible to bro. And im more than fine actually"

"Good" sa han och log.

"So did you have a great time in ......?"

"San Diego?" sa jag och skrattade igen.

"Uhm yeah. haha but it was good, right?"

"Yeah, i loved it. A really beautiful city"

Vi började gå mot en glasdörr med vita kanter. Kevin tryckte på dörr öppnaren och dörren öppnades automatiskt efter någon sekund.

"So how's Nick?" frågade jag tyst.

Han såg lite förvånad ut över det plötsliga samtalsbytet men kom väl sedan på att det var Nick var anledningen till att jag var här.

"He's better now"

"So what's wrong with him?"

Han öppnade munnen för att svara, men hejdade sig.

"I think that it would be better if a nurse and Nick him self would answer that question"

"What? He's really bad huh? Is it deadly" frågade jag oroligt.

Kevin såg min oroliga blick och sa genast "Oh no no no , not like that"

Jag tänkte fråga någonting till men jag hörde röster som lät väldigt bekanta borta i korridoren. Jag och Kevin fortsatte att gå och borta i ett litet fika rum så satt Mr & Mrs Jonas,Mandy och Frankie.

Mandy som satt vänd mot mig skrek till och flög upp ur stolen, och sekunden efter så var hon i mina armar.

"MIA! You're y-youre here"

"Im here Mandy"

"IIIIIH"

Hon kramade om mig hårdare så att jag nästan ströps.

"Mandy , haha take it easy, Im alive and have only been gone for 6 months not a whole lifetime"

Jag tittade upp fårn Mandy och såg hur familjen Jonas log mot mig.

"Welcome home Mia" sa Denise med ett kärleksfullt léende.

Då förstod jag att jag faktiskt var hemma igen.



Authors Note:
Mohahahha nu retas jag med er. Fortfarande ingen Danger!
Men hon är hemma. Hemma i New Jersey i samma stad som honom.
Vad som helst kan hända......

Oj , nu kan det dröja ett litet tag tills nästa kapitel kommer eftersom att jag ska till LONDON imorgon och se på våra älsklingar! Men jag tänkte faktiskt köra igång med en slags "frågestund". Där ni kan fråga lite frågor om mig, om berättelsen, karaktärerna och vad ni helt enkelt känner för att fråga, och då så förväntar jag mig en hel del med frågor när jag loggar in på datorn när jag är hemma igen =)

Jag kommer att svara på allt förutom de som är alldeles för "avslöjande".

Så frågestunden är härmed öppen!

Nu åker jag iväg på ett region/träningsläger med basketen.
Så det betyder att jag inte hinner läsa igenom och lägga ut kapitlet till på måndag eller tisdag.

Men hoppas ni får en bra helg =)


puss

/

ip

Elise böjde sig framåt och tog tag i min hand. Vi skulle upp på bryggan nere vid sjön. Det var en ganska kylig natt och jag hade inte på mig så speciellt varma kläder.

Hon hjälpte mig upp på den höga bryggan. Det var fullmåne och och stjärnorna på himlen lyste starkare än vanligt.
Till slut så satt vi båda längst ut på bryggan och hörde när vattnet stänkte på grund av vinden. Jag böjde mig bakåt för att lägga mig på rygg. Elise gjorde detsamma och tog sen tag i min hand igen. Månljuset sträckte sig över hela området och jag blundade och andades djupt. Allting var så underbart.

Vinden blåste sedan mot min handflata och den varma mjuka handen släppte mig försiktigt. Jag öppnade mina ögon.
Elise. Hon var inte brevid mig något mer.

Jag ställde mig upp och tittade åt alla hållen. Hon syntes inte till någonstans.

---

*Ring*

Marielle's väckar klocka ringde igenom rummet. Jag satte mig upp i ett ryck och tittade på min egen klocka som jag inte hade ställt alarm på. Klockan var kvart i 8 på morgonen och skolbussen skulle komma om 10 minuter.
Marielle verkade också ha reagerat på tiden, hon var redan uppe i full fart och grävde i sin garderob.

"Please, please, please say that my school uniform is clean. Please please please!" bad hon stressat.

Själv så hade jag hängt upp min uniform på en galja på dörrhandtaget. På skolan där jag går är uniform ett måste för alla elever. Tjejerna får välja mellan en grå-rutig knä lång kjol eller eller gråa byxor. Eftersom att vi var inne i en alldeles för het månad för att vara vintertid och för att det var sommar hela året här så har jag såklart valt att bara använda den rutiga kjolen.

"Okey Mari, we have like .. 4 minutes left so please hurry"

Marielle hade fått på sig sin uniform, letade nu i lådorna i hennes skrivbord efter något.

"1 second, i need to get my english homework with me. Holy Jesus , where is it?"

"Marielle we don't have time for that now, take that stupid english paper tomorrow because im going now. Bye"

Hon vände snabbt på huvudet och tittade stressat på mig. Då kom jag på att det var sista dagen av terminen idag.

"Stop acting insolent Amelia, im coming"

Vi hade verkligen inte tid för hennes attityd nu. Bussen skulle vara här om cirka 3 minuter och det var sista dagen och det var definitivt inte en bra dag att missa bussen. Jag hade typ 3 termin avslutnings prov att göra idag, och första skulle vara i matte direkt på morgonen.

"Please Mari, HURRY!" sa jag och suckade irriterat. Jag stampade mina fötter i golvet.

"You are just making me feel stressed Amelia, and guess what. I found it"

Jag gick fram till henne och slet tag i hennes hand och drog ut henne från rummet. Hon muttrade någonting men jag brydde mig.

"Come on, come on!" sa jag otåligt och tryckte om och om igen på hissknappen.

När hissen plingade och vi var framme på nedervåningen och dörrarna öppnades så rusade jag fram mot ytterdörren med Marielle som fortfarande hängde efter min hand.

Bussen stod fortfarande där och det stod tre killar efter varandra och väntade på att få gå in i bussen.
Vi hann.
När killarna hade satt sig så visade jag upp mitt id för chauffören och gick och satte mig på en plats. Marielle kom några sekunder senare och jag hörde hur bussdörrarna stängdes. Hon satte sig brevid mig.

"I can actually walk by myself." sa Marielle surt och gav mig en lika sur blick.
Jag orkade inte med en diskution så jag bad bara om ursäkt.
Klockan var knappt åtta och jag kände redan hur värmen i bussen blev olidlig. Jag lutade mitt huvud bakåt och blundade.

Elise.
Jag kom och tänka på drömmen jag hade haft inatt. Mina drömmar var inte detsamma som tidigare.
Visst. Jag fick se min kusin, men hon var inte riktigt ... sig själv nu. I drömmarna alltså. Vanligtvist så slutade alla mina drömmar så här på senaste tiden. De var inte lika underbara något mer. Men inatt så försvann hon.
Hon bara försvann. Den obehagliga känslan spred sig inom mig. Det var som den dagen, då hon försvann från världen på riktigt. Samma känsla,samma sorg. Även fast det bara var en dröm.

Vi närmade oss skolan och bussen svängde in mot parkeringen. Folk ställde sig upp och stod vid utgångsdörrarna. Vi följde strömmen och följde med den lilla folkmassan ut ur bussen.

"Oh there's Rachel. See you later Marielle" Marielle vinkade hejdå och vi skiljdes sen..

Rachel stod satt på stenen vid ingången till skolan. Hennes ansikte lyste upp när hon såg mig.

"Mia hi!"

Hon mötte mig med en kram. Jag besvarade kramen.

"Rach, can you believe that its the last day fo the autumn term. Only a few tests left and after that ... CHRISTMAS BREAK"

"Yeah but it's sad that youre going home tomorrow" sa hon lite besviket.

"Tomorrow night. So we have like 2 days to hang out, so now we have the mathtest. Then biology and history"

Jag tänkte efter lite.

"I think that we have lunch after history, and after history english. Then I guess that .. that the day is over?"

"TELL ME ABOUT IT" sa jag glatt och gav henne en till kram.

Jag och Rachel hade verkligen kommit nära varandra på bara ett halvår. Redan första gången vi träffades så förstod jag att den här tjejen var speciell.

-------

Matteprovet och proven efter det gick faktiskt jätte bra. Min extrema pluggning hade visat resultat. Minst VG på alla tre borde jag få. Jag och Rachel gick på lunchrasten genom korridoren och planerade våra två dagar som vi hade kvar att umgås innan jag skulle åka hem till New Jersey igen.

"So movienight tonight, hm maybe if I ask my mum if she cant drive us to the supermarket so can we buy some popcorn and goodie stuff. I have no money on my phone, can I borrow yours?" frågade Rachel mig.

Vi gick till mitt skåp och jag tog ut min skolväska och började söka efter min mobiltelefon. Men hur mycket jag än grävde med handen så hittade jag inte min lilla uppfällbara Samsung.

"Oh im sorry Rach, but i think ive forgot my phone in our room. Im sorry"

Hon sa att det inte gjorde någonting. Men för mig så känns det alltid så tomt utan mobilen. Fast den låg i skåpet.
Men all stress som var på morgonen gjorde att jag helt glömde bort att jag ens hade en mobiltelefon.

De sista testen gick precis som det jag hade hoppats på. Så jag och Rachel satt på bussen hem till min korridor med glada tankar och léeden. Livet fortsatte att gå åt det rätta hållet, och det kändes som att ingenting kunde förstöra det just nu.

---

"Gosh im so tired" sa Rachel och satte sig på min säng.

"Me to. But hey its christmas break" sa jag och gick ner på knäna för att ta fram min mobiltelefon som låg på laddning under sängen.

5 missade samtal och 2 olästa textmeddelanden.

"Oh"

"Whats wrong?" frågade Rach och tittade förvånat på mig.

"Nothing, i just have some missed calls and texts." sa jag lugnt.

"From who?"

Jag visste inte heller vem som hade ringt. Men det var uppenbarligen mina föräldrar som ville något. Så jag ryckte bara på axlarna. Jag kollade smsn först.

Aha, de var från Kevin.

Jag öppnade första sms:et.

hey

Det stod inget mer. Jag öppnade då ganska nyfiket det andra sms:et.

i dont know why you dont answer. but you need to call me asap. hope youre doin well

love
kev

As soon as possible ....
Jag slog snabbt in Kevins nummer och tryckte på ring knappen.

En.Två.Tre.Fyra. Det tog fem signaler innan jag hörde en röst.

"Hello?" hörde jag Kevin säga på andra sidan luren.

"Kev. I didnt see youre messages until now. Whats wrong?" frågade jag oroligt.

"When are you coming home?" hans röst lät lite konstig men jag svarade förvånat.

"Tomorrow night it is planned but why do you ask?"

Det var tystnad innan han svarade.

"He's sick"

"What? Who?"

"My brother"

"J- Joe?" frågade jag tyst.

"No. Joe is not sick"

"Frankie?"

"No Frank is good"

"You mean  ....."

"Yes he's not feeling well. Not at all. Something is really wrong with Nick, Mia."


Authors note:
Uh oh!
Not good .....

För er som inte förstår vad "asap" betyder så kan jag säga er att det är en förkorting på "As Soon As Possible" som betyder " Så snabbt som möjligt". Haha bara ett litet tillägg, och att det säkert kommer att dyka upp andra förkortningar och uttryck senare. Men såklart så kommer jag att förklara dem.

Är även ledsen för att jag inte kunde fixa någon "introbild" idag eftersom att jag inte just nu har tillgång till photoshop eller liknande.

Men som vanligt , haha fortsätt att kommentera och säg vad ni tycker =)

"Then i guess that i'll see you tomorrow M?" Rachel la sina armar om mig.

Hennes nya parfym doftade väldigt starkt. Så jag var tvungen att rynka lite på nästan och försöka andas så gott som det gick.

"Yeah of course Rach"

Hon släppte taget om mig "Good! then I call you tomorrow morning before school. Wait what do you have first? History right?

Borta vid vägen hördes bussen som nu var påväg till den lilla skolhållplatsen.

"Aha , but I need to go now, the buss is here. See you tomorrow, bye"

Hon började gå mot sitt håll. Hon bodde så nära skolan att hon inte behövde ta skolbussen.
Jag sprang för att hinna till bussen och tog fram mitt skol ID kort som jag egentligen var väldigt missnöjd med. Det ligger en förbannelse över ID kort. Man lyckas aldrig att se bra ut på dem. Men man var tvungen att ha korten för att få åka med bussen så jag visade upp kortet för chauffören som nickade ointresserat och jag satte mig på en tom plats längst bak. Efter mig så kom några av mina skolkamrater och några bekanta ansikten jag hade sett på bussen förut.
Jag tog fram min Ipod som jag nyligen hade laddat med nya låtar med mina idoler Celine Dion,Whitney Houston, Bonnie Tyler och Mary J Blige. Jag har aldrig varit så intresserad i Rock och RnB som många av mina kompisar, utan för mig så har alla klassiska sångerskor med otroliga röster legat på toppen i flera år.

Bussen rullade framåt och vi var snart på väg till korridoren där jag och några utbytesstudenter bodde. Fast jag inte var utbytesstudent från något annat land så bodde jag där. För jag hade ju ingen annan stans att bo nu när jag studerade här i San Diego. Det var ganska så tyst på bussen, alla måste nog vara utmattade efter den långa skoldagen vi hade idag. Onsdagar är de jobbigaste för alla klasserna på hela skolan. När bussen stannade utanför den stora byggnaden så gick ett 10 tal elever ut från bussen inklusive mig och in genom den stora ytterdörren. "Korridoren" var ungefär som ett stort hyreshus där flera 100 elever bodde.

Vi är så många att vissa blir tvugna att dela rum. Min rumskamrat heter Marielle Mc Adams och kommer ifrån ett litet område utanför Manchester i Storbrittanien. Vårat rum ligger högst uppe i byggnaden så jag får ta hissen upp för att det inte ska bli allt för utmattande och ta så mycket tid bara för att ta sig in och ut från rummet.
Jag var helt slut när jag tog tag i det silverfärgade handtaget och vred ner det för att öppna dörren.

"Hello Amelia"

Marielle satt vid hennes skrivbord och gjorde jobbade i något grönt häfte.
Hon kallar mig Amelia även fast jag har bett och tjatat på henne att kalla mig Mia. Hon är som sagt från en engelsk familj. Inte bara engelsk utan också en väldigt gammeldags engelsk familj. Uppförande och attityd är det viktigaste hon vet och hon gillar inte att tala till folk via smeknamn eller egentligen bara vanliga förnamn.
I början kallade hon mig Miss Richter som alla mina lärare men det lyckades jag få henne att sluta med. Men det blev då Amelia i alla fall.

"Hi Marielle" Jag slängde min skolväska på golvet vid sidan av dörren och slängde mig ner på min säng. Det var så skönt att bara få lägga sig ner och slappna av.

"Did you have a good day Amelia?" Hon tittade inte upp från böckerna.

"Yeah it was okey"

Om några dagar hade gått ungefär ett halvår sedan jag bestämde mig för att studera här på andra sidan landet.
Jag ska faktiskt inte gnälla, jag har det ändå rätt så bra här. Första platsen på bästa sakerna så vinner värmen.
Men jag hart även nya underbara vänner och lärare som verkligen har fått mig att känna mig välkommen.
Jag ljuger inte. Jag trivs verkligen här i Kalifornien och i San Diego. Jättemycket.

Såklart så hade jag inte släppt kontakten med min mina nära och kära. Mamma och pappa ringer nästan varje kväll och frågar hur jag har det även fast jag varje gång svarar att jag trivs, och jag har inte heller tappat kontakten med Mandy,Nick och Kevin. Till och med lilla Frankie tar sin tid och ringer till mig ibland.

De verkligen bryr sig och är jätte glada över att jag har lyckats få mig en plats på den här skolan. Även fast den ligger tvärs över landet. Men jag hade turen med mig. För annars skulle jag inte ens ha kommit in här.

När jag den kvällen kom hem från ...ja .. ni vet vad. Så var jag så frustrerad. Så frustrerad att jag inte visste om jag var arg eller besviken och ledsen.
Jag märkte inte ens det lilla vita kuvertet på min säng som jag oturligt nog lyckades sätta mig på så det blev alldeles skrynkligt. Så jag tog upp det och tänkte att det säkert bara var vanlig reklam eller att jag hade fått en tid hos tandläkaren eller någonting liknande. Men jag bestämde mig i alla fall för att öppna det vita kuvertet. Utan att först läsa vem det var ifrån.
Jag minns tydligt minnet när jag såg rubriken och de första meningarna i brevet.

'We are pleased to inform you that you have been accepted at Patrick Henry High School in San Diego"

Mitt hjärta hoppade runt ett varv. Jag tänkte att jag måste ha läst fel. Hade jag blivit antagen... nu?
Men jag hade ju bara skickat in en collage ansökan, inte om High School.
Jag läste sakta igenom resten av brevet.

"Term begins on August 18"

18 Augusti.
Jag gick fram till min kalender och tittade. 18 augusti var dagen efter. Men innan jag han tänka vidare så hörde jag då att det knackade på min dörr och min mamma kom in utan att vänta på svar.

"Hi Mia! did you have a great time with Fra..- Oh so you have opened it" sa hon och gav mig ett magert léende.
Hon kom sakta fram till mig. "So what do you say Mia, you want to go right?"

"It was you" sa jag och tittade stelt på henne.

Mamma tittade förvånat på mig, men inte tillräckligt förvånat för att jag skulle gå på det. Hon måste ha sätt på min blick att jag inte trodde på henne.

"Okey honey, I signed you up. But I know that you wanted to go on that kind of school and I started to search on schools on internet and found these school and called the principal and yeah ... you know. You don't have to go if you don't want to Mia. Im not forcing you. And I know that you have all your friends here and school....."

Jag tänkte efter. Em, Mandy, Nick, Kevin , Frankie, Mr & Mrs Jonas, mamma, pappa. Hur skulle jag klara mig utan dem. Min familj och vänner som alltid ställer upp för mig. Inte skulle väl jag kunna flytta till andra sidan landet och skilja mig från dem. Och ..... och Joe. Då kom den. Den där varningen när jag tänkte på Joe. Det var som att en röst hade sagt åt mig att det var extrem fara. Att Joe var en fara. Plötsligt så fick jag en stor lust att flytta enda bort till Kina bara jag kom bort härifrån.

"I want to go"

Jag tittade mycket seriöst på henne. Jag faktiskt väldigt förvånad över mitt plötsliga beslut, men det kändes så rätt. Det lite mer roliga var att det var detta som var det första jag tänkte på när jag var på väg hem från ... ja ni vet fortfarande vad. Att jag ville prova söka till en skola i en annan stat.

"Mia are you sure?" mamma tittade oroligt på mig.

"Yes mum , im totally sure. I think that it could be really fun and actually really exciting"

Hon svarade inte, utan la sina armar om mig och gav mig en riktig mamma kram. En sån där mjuk och trygg mamma kram som visar att allting kommer att ordna sig. Det var precis det som jag behövde in den stunden.

Så redan morgonen efter så ringde pappa till rektorn på Patrick Henry High School och bokade en flygbiljett till mig som bara gick några timmar senare. Så nu är jag här. I Kaliforninen, San Diego.

Och sedan den där hemska natten har bara gått åt det rätta hållet.

Authors note:
Here it is , a new chapter!
and nej , its not slut ;)

En ny del väntas komma någon gång nu i veckan!
Så fortsätt kommentera med era underbara åsikter och gör mig riktigt glad

håll även koll på vissa stavfel , var väldigt trött när jag gick igenom rättningen.

besök även min officiella blogg www.isaponturo.blogg.se och lämna gärna en liten kommentar där också ;)

/ Ha det bra
Isa P

Så nu är äntligen flytten över och jag har internet och dator igen :)

Ett nytt kapitel kan tänkas komma ikväll.

/
IP