Jag gick tätt efter Denise som ledde mig mot rummet där Nick var. Rädd för vad jag kanske skulle få skåda men ändå så kände jag den där glada känslan av att jag skulle få träffa honom igen.

Nervositeten exploderade genom kroppen när hon öppnade dörren till rummet.

"Wait here" sa hon och gjorde tummen upp och blinkade med ena ögat.

"Hi honey, how are you?" hörde jag Denise säga.

"Im fine mum , just a little tired"

"Good, because I have a guest here who I think you really wanna meet..."

Nu var det min tur. Jag hoppade fram och sa "Tadaaaaaaaa"

Nicks ansiktsuttryck gick inte att beskriva. Från chock till ett stort brett smile.

"Mia? Is it you?"

"No its Lord Voldemort!"

Jag satte mig på sängen brevid han och Denise och gnuggade honom i hans bruna,mjuka och krulliga hår.
Han gick en snabb puss på kinden och en lång kram.

"Its so good to see you again" han lät trött, och när han tog bort sina armar ifrån mig såg jag en genomskinlig sladd som satt på hans arm. Sladden ledde till en påse fylld med något kletigt och genomskinligt som hängde på en slags stolpe.

Jag tittade först på sladden och sen på Nick. Han måste ha sett min oroliga min.

"Oh Mia , its nothing. That is giving me some extra sugar and insulin"

"Sugar?"

Han tittade förvånat på mig.

"Yeah suga--- wait? You havnt heard about..?"

"No, ive not heard about your disease. Kevin said that you'll tell me"

Han rätade lite på ryggen

"Then -. i have to tell you"

Jag nickade och lyssnade noga.

"I have diabetes"

Jag tittade förvånat på honom.

"Mm , type 1 diabetes or something. I got diagnosed yesterday"

"B-but isnt that .. you know"

"Naah, theyre saying that everything its alright and that my life will almost be like before"

Jag tittade in i hans bruna smala ögon som såg riktigt trötta ut. Han försökte dölja hans rädsla, det såg jag tydligt.

Jag la mina armar om honom och gav han en stor mysig kram. Denise log mot oss och ställde sig upp för att gå ut ur rummet.

Jag ville att han skulle känna sig trygg,jag ville få bort all hans rädsla, för jag kunde tydligt se hur rädd han var.

Det droppade tårar på min rygg.

"Its okey Nickie , i promise everything's is gonna be okey. I promise!"

"I know. But everything just changed so fast, One minute i was stronger than ive ever been before and the next i felt so weak and so .. low"

Jag tog ett hårdare tag om honom. Han grät stilla i mina armar. Jag var så koncentrerad på att trösta honom att jag inte hörde när dörren till rummet en än gång öppnades.

"Hey Nick, i bought a book at the store. You can borrow it if you want so you have something to read while youre here!"

Jag ryckte till. Den där rösten lät alldeles för bekant....

"Nick are you here? Can I come in?"

Jag hörde steg som klev in genom dörren.

"Nick?"

Jag hade fortfarande mina armar runt Nick men vände mig om för att se vem som närmade sig.

Där stod han. Med ljusblåa jeans,en grön polo tröja och med sin vanliga, lite spretiga tuppkam.

Med en chockad blick så mötte Joe Jonas mina ögon för första gången på flera månader.

-------------------------------------

Tystnad och åter igen tystnad.
Ingen fick fram ett ord. Varken jag,Nick eller .. Joe.

Jag kunde inte slita min blick ifrån honom. Han verkade inte kunna göra detsamma. Men hans blick var bara fylld med chock och förvånelse. Jag kan inte avgöra vilket av dem, så jag antar att att det var både och.

Pinsam tystnad eller "AAAAWKWAAARD moment" som Joe brukade säga. Det beskriver de här ögonblicken.


"Joe... oh there you are. I started to wonder where you went."

En kvinnlig röst hördes. In genom dörren kom en ung tjej med blont hår och grön-gråa ögon.
Jag tycktes känna igen henne men kunde inte i denna stund placera hon.

"Oh Hi" sa hon och stannade upp när hon såg mig.

Jag släppte taget om Nick och tittade på tjejen. Hon var riktigt söt, men det var inte vad jag egentligen ville tycka för jag förstod vem hon var, och varför hon var här. Jag hade ingen lust alls att hälsa , men för att inte vara otrevlig så strök jag Nick på huvudet och ställde mig upp för att skaka hennes hand.

"Im Amanda Joy Michalka,  maybe you know that people call me AJ."

"Nice to meet you Amanda or ... AJ" sa jag normalt. Inte för otrevligt men inte heller för snällt.

Hon log stelt.

"So you're like Nicks girlfriend or something?" Hon spanade in mig från topp till tå.

"Haha no, im an old childhood friend to the Jonases. More like a sister."

Jag kunde se hur ett skratt visades i hennes ansikte.

"Nice to meet you. So whats your name? Sister of Jonas." med ett flin som var alltför härligt.

Jag kunde inte göra någonting annat än att skratta. Den här tjejen var riktigt skön.

"Mia"

"Aha so its you. Ive seen a couple of pictures on you in Joe's room. Strange that i didnt recognize you from the beginning, im so sorry"

"Its nothing to apologize for" sa jag. Men när hon tidigare nämnde Joe's namn så kom jag på att han faktiskt också var i rummet. Bara ungefär en meter bakom Amanda.

Pinsamma tystnad. Varför ska du alltid komma?
Jag tittade på honom. Han tittade på mig. Ingen av oss visste vad vi skulle göra.

"Sweetie, you look ... weird haha"

Amanda hade vänt sig om och stod nu mitt emot Joe. Hon ställde sig på tårna och gav honom en puss på munnen.

"Haha" sa han kvavt och stoppade sin armar om henne , helt medveten om att jag vittnade.

Hans förvånade blick tycktes släppa och han slutade titta på mig och koncentrerade sig istället på att ge sin flickvän en kram.  Det går inte att beskriva hur mycket jag hade viljat vara i på hennes plats just nu.

Själv så kunde jag inte titta något mer. Så jag vände mig om mot Nick igen. Han log lite sorgset och skakade försiktigt på huvudet.

"Are you feeling better?" frågade jag honom.

"Im good. But not you." sa han med en viskning på sista meningen.

Jag kunde inte göra någonting annat än att skaka på huvudet. För sanningen var att jag inte mådde bra. Inte av synen som jag fick se nyss. Såklart att jag förstod att det där måste ha varit Joe's flickvän. Jag kände honom tillräckligt bra för att direkt få den uppfattningen när jag såg henne för första gången. Jag vände mig om igen för att snabbt se på honom. Jag möttes av hans blick.  Han klämde fram ett halvt léende.

Jag fick kämpa för att hålla allting inne. Jag ville så gärna bara springa fram och kasta mig över honom. 6 månaders inlåsta känslor väntade på att få komma ut.

"Hi" sa han

"Uumm... hi" sa jag tyst.

Vi ha inte säga något mer för att handtaget till dörren tryckter ner och in i rummet kom Kevin.

Han stannade upp halvt genom en mening och jag kunde se hur han mimade "awkward" med öppen mun.

Han tittade först på Nick som satt på sängen brevid mig. Till sist på Joe och AJ som låg i Joes armar.

"Hm... Mia" sa han och tittade åt mitt håll. "You're parents are here, i think that they really wanna meet you"

Jag kände en skvätt av lycka. Mina föräldrar var här. Jag ville så gärna träffa dem, så jag hoppade upp ur sängen. Men på något sett så hade jag lyckats fastna i Nicks fot med min fot så jag flög framåt med näsan rätt i golvet.

Efter några smärtsamma sekunder så drog någon upp mig. Jag hörde Kevins röst säga. "Oops , that wasnt planned, right?" Jag kunde inte hålla mig för skratt.

Klumpighet hade alltid varit en av mina sämsta ambitioner.

Jag stoppade min hand på näsan och kände hur den var alldeles kladdig. Min hand var röd och fyllt med näsblod.

"Damn it"

Kevin hade sin arm runt mig "Can someone get some paper?"

Joe halv sprang iväg mot en pappersautomat och kom snart med några pappersservetter.
Kevin tog emot dem och tryckte hälften mot mina blodiga näsa.

"So I think that we stopped the bleeding at least a little bit now" sa han och skrattade

"Aha"

............................................

Jag satt i mammas knä. Jag kände mig som ett litet barn igen.
Hon blev ganska förvånad av att möta sin dotter för första gången på flera månader med blod som var kletat i halva ansiktet. Hon tog mig genast till en toalett och vi tvättade bort allting. Sen så blev det lite mamma mys i soffan i cafeterian. AJ eller Amanda hade åkt hem och  Denise hade fixat fram lite fika och "hela familjen" satt nu där och fikade tillsammans.
Till och med Nick satt vid bordet.

"Im hungry" sa Frankie och tittade upp på sin mamma

"But Frank , you'd just ate 8 buns"

"But muuuuuuuum"

"Let's get some pizza" sa Kevin.

De andra insisterade.

Alla vuxna + Frankie ställde sig upp.

"I wanna go with you guys" sa Nick

"No Nicholas, youre staying right here" sa Mr. Jonas

Nick såg ut att ge sig. Han var inte precis den gnälliga typen. Sa hans föräldrar nej så accepterade han det direkt.

"But everyone cant follow. Someone must stay with Nick" sa min pappa.

"I stay" sa jag

"No no Mia, you did just lost blood. You can't stay here just by yourself"

"But Nick is ....."

"I stay with her"

Alla tittade på Joe.
Speciellt jag,Nick och Kevin.

"Okey Joe. We'll be back in 20 minutes"

De gick ut ur cafeterian. Vi hade tagit all plats här inne så nu blev det helt plötsligt helt tomt.

"Hmmm .... i think i'll go to my room and read the book you borrow me Joe, hm goodnight"

Nick gick också ut.

Nu var det bara jag och Joe kvar.

"Umm welcome back"

"Thanks"

Han knäppte lite med hans fingrar.

"I really mean it. Im glad that youre back.For how long are you gonna stay in Jersey?"

"January"

Mina meningar var nite särskilt väl utvecklade just nu. Det var inte mitt förstånd heller. Hela min kropp bubblade bara av att få höra hans röst.

"So ive been thinking. Our little ....fight back than was kind of ... unnecessary and a misunderstanding for us both."

Han tog upp ämnet. Anledningen till att jag gav mig av. Bara helt normalt som om ingenting hade hänt.

Jag fick inte fram något mer än "Aha". Men jag sa det utan att titta på honom.
Jag hade fortfarande ilska kvar från vårat gräl.

"Look Lee , im sorry. I dont want to fight you know. You're my first and bestest friend Mia. Im really serious about this, we can't let this thing destroy our friendship, we just can't!"

Mmm du har ju din flickvän.

"What?"

Damn. Jag råkade säga det där högt.

"Are you talking about Amanda?"

Jag svarade inte.

"Do you like her? I mean do you accept that im ... you know with her now. Cause now when you've moving im feeling kind of lonely"

Lonely? Snälla Joe. Du sa innan jag flyttade att du hade en flickvän , så försök inte att lura mig.
Som tur va sa jag inte den här meningen högt.

"She's cool" sa jag fortfarande utan att se på honom.

"So do you now promise me that we're still friends and that you're not angry at me?"

"Mmm"

Hans stol lät och jag hörde hur han steg närmade sig mig. Han satte sig i soffan brevid mig.

"I've missed you Lee. And you said that youre going to San Diego in month. How am I supposed to survive another half year without you?"

"You have your band,brothers,family and your girlfriend. You have alot of people to hang out with"

"Yeah, but non of these people are you Amelia Lynette Richter."

Jag kunde inte göra någonting annat än att le. Och för första gången på länge så tittade jag rätt in i hans varma nötbruna ögon.

Visst när Joe var liten så var han alltid den lugna,tysta och oskyldiga sonen som var lite som Nick.
Men ingen förutom jag (och Mandy, Nick och Kevin) visste att Joe ibland släppte ut den sidan som vi idag kan se hos den nuvarande Joseph Jonas. För idag kan man verkligen inte tro att det är/var samma person.

Speciellt inte när han tog med mig på våra små äventyr.
Men ibland kunde han faktiskt komma i sina seriösa stunder. Ett gott exempel är nu.
Han är som sina bröder så vis, och så smart att man nästan undrar vad Mr och Mrs Jonas har lärt sina pojkar.
De har tur. Enorm tur!

"So everything is okey between us?"

"No Joey-Joe, I hate you. And you see that when im throwing this on you!!" sa jag och tog en kudde brevid mig och kastade den på honom och skrattade

"Heeey?! so you want a world war Amelia? Then you gonna have it"

Men innan han han göra någonting så kramade jag honom.
Och han kramade mig tillbaka

"So you promise me that everything is fine with us?"

"Yeah Jonas , for now"

Inte samma känsla som förut. Vi har alltid varut oskiljaktiga, nu kändes vi som bekanta.
Bråk kan göra stora skillnader. Kärleksbråk
Som kan förstöra den starkaste vänskapen.

Men jag var tvungen att komma över honom. Han var ju som sagt min vän. Min bästa vän. Min "bror".

En vanlig konversation var nog en bra start.

"So how's things goin with the band?"


Authors Note:
Im back from the time of my life!
Yes som ni kanske hörde så hade jag turen att träffa Jonas Brothers TVÅ GÅNGER!
Första gången privat och andra gången med några andra fans!
Bilder finns på min blogg IsaPonturo.blogg.se

Ett nytt kapitel borde vara ute nu till veckan. Men tills dess så vill jag ha många kommentarer!
För kommentarerna lyser verkligen upp min dag, so keep comment and soon en ny del is OUT!

/
love
Isa