"We are landing in 10 minutes. Please keep your safety belt on"

Lampan uppe i taket med bälte sympolen i taket blinkade. Jag spände fast min säkerhetsbälte och hörde hur folket på flyget gjorde detsamma. Jag kikade ut genom flygets fönster.

Nu var jag hemma igen.

---

Jag gick fram till rullbandet och tog mina väskor och stoppade dem på min vagn. I en rask fart så började jag ta mig mot flygplatsens entré. Även fast jag bara hade varit borta i ett halvår så kände "hemmakänslan" när jag gick i den välbekanta gången.

Klockan närmade sig 9 på kvällen men det var ändå mycket folk på flygplatsen. Men Newark Liberty är ju ändå en av de största flygplatserna i världen, så det förvånade mig inte så mycket.

Jag var väldigt trött efter den långa flygningen så jag tog en sväng förbi Starbucks brevid taxfree butikerna och satte mig ner i en mjuk fotölj. Det vibrerade i min ficka. Jag tog upp mobilen och svarade.

"Hello"

"Mia, Hi"

"You've landed, right?" frågade Kevin.

Jag svarade att jag hade gjort det.

"Yeah, im calling a Taxi now and i should be at the hospital in 30-40 minutes"

"Good M , see you there"

"Aha , bye Kev"

Jag satte mig upp ur soffan och började leta efter en flygtaxi telefon. Jag hittade en brevid bankomaterna och snart så var en taxi på väg. De 20 minuterna jag fick vänta kändes som en hel timme. Men till slut när jag såg den gula taxin svänga in vid flygplatsens entré så kom chauffören ut och hjälpte mig att bära in alla mina väskor.

När vi åkte genom New Yorks gator på väg till svängningen som gick till New Jersey så fick jag ett textmeddelande på telefonen.  Det visade sig vara ifrån Rachel. Hon frågade hur jag mådde och hur resan hade gått. Hon var så gullig och förstående. För min förklaring till henne var inte särskilt förståelig för att jag knappt visste vad som hände själv. Alla våra planer förstördes ju när jag var tvungen att boka till ett tidigare plan hem.

Men detta bevisade att hon är en riktig kompis. Hon förstod mina problem. Jag var verkligen tvingen att åka hem nu. Nick är som en bror till mig, han är en av de personerna som jag älskar mest i hela världen, och han har alltid ställt upp för mig och nu så var det min tur att ställa upp för honom.  Jag vet att han inte mår bra. Inget mer.. Kevin tycktes inte vilja gå in på detaljerna.

"Hospital right?" frågade chauffören

"Mmm"

Vi närmade oss sjukhuset och taxin svängde in till parkeringen. Jag betalade honom och klev ur bilen.

"Do you need some help with your bags miss?" frågade han snällt.

"Yes thank you"

"No problem" sa han och bar ut mina väskor ifrån bagageluckan.

Han följde med mig in till receptionen med de stora väskorna dom han drog efter sig.

"Can I help you?" frågade damen i disken.

"Yes. Im visiting my friend Nicholas. Do you know which section he is at?"

"Last name?"

"Ehm .. Jonas"

Hon knappade på sitt tangentbord.

"Mr.Jonas is on section 4, just take the elevator over there"

Innan jag tackade så frågade jag om jag fick lämna mina väskor vid disken. Hon sa att det gick bra, så jag gick åt vänster håll mot hissarna. Jag tryckte på hissknappen och hissen var sen på väg ner.

När jag klev ur hissen så var det första jag såg Kevin som satt på en soffa brevid hissöppningarna.
Jag blev ganska förvånad av att se honom sitta där. Speciellt för att det var ett halvår sen jag såg honom sist.

"Mia!!!!"

"Kev" nästan skrek jag när jag sprang mot honom och gav honom en stor kram.

Vi kramades en stund.

"It feels like it was 10 years since last time I saw you. You look amazing. How are you?"

Jag skrattade.

"Im fine Kev, and you look incredible to bro. And im more than fine actually"

"Good" sa han och log.

"So did you have a great time in ......?"

"San Diego?" sa jag och skrattade igen.

"Uhm yeah. haha but it was good, right?"

"Yeah, i loved it. A really beautiful city"

Vi började gå mot en glasdörr med vita kanter. Kevin tryckte på dörr öppnaren och dörren öppnades automatiskt efter någon sekund.

"So how's Nick?" frågade jag tyst.

Han såg lite förvånad ut över det plötsliga samtalsbytet men kom väl sedan på att det var Nick var anledningen till att jag var här.

"He's better now"

"So what's wrong with him?"

Han öppnade munnen för att svara, men hejdade sig.

"I think that it would be better if a nurse and Nick him self would answer that question"

"What? He's really bad huh? Is it deadly" frågade jag oroligt.

Kevin såg min oroliga blick och sa genast "Oh no no no , not like that"

Jag tänkte fråga någonting till men jag hörde röster som lät väldigt bekanta borta i korridoren. Jag och Kevin fortsatte att gå och borta i ett litet fika rum så satt Mr & Mrs Jonas,Mandy och Frankie.

Mandy som satt vänd mot mig skrek till och flög upp ur stolen, och sekunden efter så var hon i mina armar.

"MIA! You're y-youre here"

"Im here Mandy"

"IIIIIH"

Hon kramade om mig hårdare så att jag nästan ströps.

"Mandy , haha take it easy, Im alive and have only been gone for 6 months not a whole lifetime"

Jag tittade upp fårn Mandy och såg hur familjen Jonas log mot mig.

"Welcome home Mia" sa Denise med ett kärleksfullt léende.

Då förstod jag att jag faktiskt var hemma igen.



Authors Note:
Mohahahha nu retas jag med er. Fortfarande ingen Danger!
Men hon är hemma. Hemma i New Jersey i samma stad som honom.
Vad som helst kan hända......

Oj , nu kan det dröja ett litet tag tills nästa kapitel kommer eftersom att jag ska till LONDON imorgon och se på våra älsklingar! Men jag tänkte faktiskt köra igång med en slags "frågestund". Där ni kan fråga lite frågor om mig, om berättelsen, karaktärerna och vad ni helt enkelt känner för att fråga, och då så förväntar jag mig en hel del med frågor när jag loggar in på datorn när jag är hemma igen =)

Jag kommer att svara på allt förutom de som är alldeles för "avslöjande".

Så frågestunden är härmed öppen!